Nu kommer ett till sånt där läskigt inlägg som jag tänkt så länge att jag skulle skriva och sen inte riktigt vågat eller viljat och funderat över. Men här kommer det i alla fall!
Först ska jag berätta att jag är väldigt nöjd med livet just nu. Mycket är precis som det ska vara, livet med sambo och djur och jobb och fritid är liksom... ja nästintill perfekt. Jag har mycket att göra men inte så jag stupar, det finns tid till stillhet och vila och stunder att göra vad jag vill på och vardagen flyter på tämligen smidigt.
Med det sagt har det funnits något jag burit med mig lite för länge nu. Jag vet inte när det började men i alla fall det senaste året har jag haft det hängande med mig, över mig, hur man nu vill se det. Lite som en stor sten i ett par annars väldigt bekväma skor. En slags alltjämt dalande självkänsla och självförtroende. Nej inget speciellt har hänt, jag har vänt och vridit på det här till fördömmelse det senaste halvåret utan att komma någonannanstans än svaret "det beror på många saker". Förra året var extremt stressigt och fyllt med en massa förändringar; mestadels bra sådana men det tar ändå på krafterna så klart! Förändring tenderar att få igång mina tankar dessutom och det krockade nog med en period av ren allmän självransakan på olika vis. Dessutom har jag senaste året fått betydligt mer ont; nu börjar den där stelopererade höften göra sig påmind i resten av kroppen med rygg och knän som inte riktigt står sig med min vanliga smärthantering, och en massa annan smärta som ökat och spökar på nya sätt.
Så allt har liksom geggat ihop sig som en enda stor gröt av olika perioder till något slags hårt dömande av mig själv. Och så kan jag ju inte ha det! Logiskt vet jag ju att alla tankarna och beteenden jag får kring dessa hjärnspöken inte är bra för mig eller någon annan och heller inte sanna. Mina hjärnspöken är just bara spöken, inget annat! Tyvärr är känslan i kroppen och det logiska tänkandet inte vänner just nu och jag har haft hemskt svårt att brygga någon slags kontakt och kommunikation mellan dem. Som att sitta vid ett bord med spöket Laban på ena sidan och en skeptiker på andra sidan som inte vill erkänna spökens existens, tyvärr får spöket tag i spakarna rätt ofta så det hjälper ju inte vad skeptikern än hävdar!
Idag rätt som det var insåg jag att nu har jag gjort det här nog länge, försökt nog många gånger att vända på steken utan att lyckas, och måste göra något nytt utöver de vanliga små strategierna jag vanligen har. Smärtan i kroppen har jag redan sen tidigare börjat jobba på, fått nya mediciner osv, nu måste jag jobba på mina dagliga tankar som dyker upp. För att verkligen verkligen gräva upp det här spöket och ta hand om det ska jag försöka strukturera upp här vad det är som egentligen händer i huvudet.
Jag har ett antal inre hjärnspöken som säger saker som "Du har inte förtjänat...." eller "Det här duger verkligen inte..." eller "Borde du verkligen, så bra är du inte." Alla dessa har alltid funnits där, och de är lättare och svårare att ignorera och jobba emot beroende på. Dessa gör att jag undviker att göra en del saker, som att kontakta människor (vem vill prata med mig liksom?), vågar inte hänge mig i roliga givande saker (jag har inte förtjänat sånt!), berättar inte om funderingar, åsikter, idéer osv som jag har (för jag är ju korkad, de är ändå inte nog bra för att andra ska vara intresserade av dem).
Dessa hjärnspöken ger mig dessutom knepiga reaktioner. Speciellt när det kommer till misstag i sociala interaktioner. Får jag veta att jag gjort det minsta fel gentemot någon annan, gjort en annan person lite irriterad, ledsen eller knappt ens det, så blir jag intensivt förbannad på mig själv. Verkligen intensivt förbannad. Jag har en extrem fingertoppskänsla och någon slags empati helt utan filter what so ever, vilket gör att jag någonstans tycker att jag borde kunna undvika alla misstag gentemot andra människor, för jag känner ju på mig så fort något blir lite knasigt. När jag missar någon hint, eller signal eller har råkat gå på för mycket, av vilken anledning jag nu hade för att missa det, klandrar jag mig i månader. Jag skämtar inte. MÅNADER går jag och slår ner på mig lite sådär nu och då så jag inte ska glömma hur fel jag hade gjort och borde skämmas.
När jag borde skämmas, för att jag missat något, gjort ett fel, inte tagit ett uppenbart ansvar (insert tusen andra saker som vanligt folk inte ens skulle komma på tanken att skämmas för) har jag inte gjort mig förtjänt av saker. Vad det är varierar beroende på situation. Det kan vara alltifrån att unna sig en kopp te till att inte förtjänat en kram. Det blir lite som ett straff för att jag inte skött mig som jag "borde".
Jag ifrågasätter mig själv. Hela tiden. Av ingen anledning alls. Tvekar, vågar inte ta ut svängarna, vågar inte försöka lika mycket. Vågar inte höra från en annan människa vad de tycker och tänker om något som ens är i närheten av det jag gör. Varken bu eller bä. Allt bu jag får förgör det lilla lilla självförtorendet som sitter kvar och allt eventuellt beröm blir något jag inte vågar lyssna på för... tänk om jag gör fel sen och det där berömmet inte kommer att gälla?! Vad gör man då liskom, då måste allt beröm kasseras eller?
Såhär stort och mycket är det inte hela tiden! Det kommer i vågor. Det kan handla om skillnader på några timmar, dagar eller veckor. Beroende på liksom. Väldigt ofta hänger det ihop med hur ont jag har, för smärta... Har du inte haft riktigt ont under en lägre tid förstår du nog inte hur enormt mycket energi det tar och hur det sakta skalar av dina hudlager, tills du står där närmast skinnflådd och vet inte riktigt vad du ska göra av dig själv.
Nåja. Där är det, hela den "fula sanningen" som jag betraktat den. Det där jag tänkt på och dragit på så länge nu men inte vågat prata om speciellt ofta. Mest är det nog för att jag innerligt väldigt gärna bara vill få vara "stadiga Emmie" som liksom inte gör en så stor sak av grejer och som tar livet med en klackspark. Vilket jag gör eller i alla fall försöker göra bärandes på den här intensivt låga självkänslan, självförtorendet. Jag är som en tyngd att bära för mig själv på något vis, och riktigt såhär mycket har jag inte upplevt att det varit tidigare. I början av förra året var jag så nöjd över att helt lyckats lägga ifrån mig alla hjärnspöken i den här katergorin men det varade inte så länge! Kanske skämms jag lite över att jag inte lyckades hålla tillbaka dem och att de dessutom kom tillbaka med mer kraft än jag tidigare upplevt.
Men nog om det. Nu är det utanför mig äntligen, och jag ska gräva mig upp ur det där hålet av självförakt jag sakta grävt åt mig själv. Det kanske inte verkar vara en så stor grej för dig som läser det här, kanske du tänker "Jaha, men det är väl ett gammalt problem" eller "Sådär har väl alla det ibland". Men, hur det än uppfattas av andra, upplevs det av mig som något som varit ett konstant ankare senaste halvåret i väldigt mycket. Jag vill få bort det. Sluta avsky mig själv. Sluta bära på mig själv som en tyngd och sluta se mig själv som en egen fiende.
Hur? Jag trodde att börja träna ordentligt igen skulle hjälpa hela vägen men det gjorde inte det. Jag ska däremot fortsätta med det för jag vet att i längden så hjälper det. Att träna, låta kroppen arbeta fysiskt och fokuserat i en miljö jag är trygg i; gymmet.Försöka tänka annorlunda är mitt nästa steg. Verkligen på riktigt ta tag i det. Att inte lägga en så stor del av daglig hjärnverksamhet åt att älta små små saker jag gör och gräva ner mig i självföraktet. Jag ska använda mig av den här bloggen som inte fått så mycket uppmärksamhet på senaste tiden, för att skryta rent allmänt och allt möjligt som händer, och lyfta fram positiva grejer jag gjort och varit med om även om hjärnspöket säger att jag inte förtjänat det, att ingen kommer lyssna, att jag inte har något att skryta om. Och du som läser det får mer än gärna lämna några uppmuntrande ord nu och då här! Det skulle nog hjälpa mig enormt mycket. Jag ska fortsätta göra det jag gör på dagarna, men inte se det som sådant jag måste göra för att duga och förtjäna mitt liv, utan mer som sådant jag vill göra och väljer att göra! Jag ska verkligen försöka motverka alla skumma reaktioner och handlingar jag har på mina hjärnspöken, de får väl finnas där. Jag får dem nog aldrig att helt försvinna. Men deras röster kan räknas mindre i alla fall, inte göra en lika stor skillnad för hur jag reagerar och hanterar saker.
Så där är det. Dag för förändring nu. För att det är bra att tycka om sig själv och ingen kan göra det åt mig liksom. Jag måste hitta den där vägen :) Hitta takten i studset! Jag förustpår framgång!
3 kommentarer
Linnea
12 Mar 2017 22:12
jag tittar ofta i din blogg och jag tycker att du är awsome !! jag är imponerad av dig och ditt kämpande och du är en förebild för mig ! fortsätt att kämpa, jag tror på dig!
Maja
13 Mar 2017 20:26
Emmelie, jag kan bara skriva och säga - du kan aldrig förstå - hur glad jag är att ha fått lära känna dig. Du är helt underbar på alla sätt och vis!
Jag förstår det där men hjärnspöken, dom är inte kul. Jag hoppas verkligen att dom kommer att sakta men säkert försvinna bort ersätts av enhörningar och batman såklart! <3
Lakritstroll
13 Mar 2017 20:35
Tycker du gör helt rätt som sätter det här utanför dig själv istället för att bara bära på det. Asså, girl, you know I'm crazy about you. You is my number 1, my ride-to-die homie from the way-back. Fast du vet det, eller hur? Svårt med såna där hjärnspöken, vänliga ord utifrån kan hjälpa men det kan vara svårt att ta åt sig av dem. Det jag antar att man måste lära sig är att lära sig att ta vänliga ord och gester riktade mot en på allvar. Åtminstone på lika stort allvar som man tar uppfattade gliringar och förolämpningar. Jag kämpar med det i alla fall och det är fanimej skitsvårt, tror vi lider av lite samma problem. Väldigt modigt av dig att skriva ut det här i alla fall, jag skulle inte våga och kommer inte våga. Vill inte ens skriva på facebook, har sån skräck för sån öppenhet så jag skriver hellre här för att jag vill visa hur mycket det inlägget betydde för mig i alla fall.
Tror vi har snackat om självhat för många år sen, under någon ohemul timma på dygnet och jag minns att du nämnde en liknande känsla. Oerhört trist att höra att den återkommit i full styrka. Det är såklart inget som är lätt att rå på när omständigheter som man själv inte kontrollerar mer eller mindre tvingar en att skala ner sina mentala försvarsbarriärer. De är ju viktiga, de där försvarsbarriärerna, tänker jag; att en bra självkänsla kanske förutsätter att man har ett slags grundmotstånd mot livssvårigheter. När de nöts ner saknar man förmågan att skilja på vad som är ett mindre irritationsmoment och ett verkligt problem: båda upplevs liksom som ens egna problem och tilldelas lika mycket uppmärksamhet. Det är fucked.
Det jag verkligen tycker var så bra skrivet i ditt inlägg var hur du beskrev att du kände att svikit en bild av dig själv som "stadiga Emmelie". Jag tror många människor delar din erfarenhet av att ha en bild av själv som man försöker leva upp till men inte alltid kan (livet har ju en förmåga att sätta käppar i hjulen, grus i skorna och demoner i lungorna). Man vill vara den självbilden helt; verkligen leva upp till sitt 'sanna jag' men sanningen är att människor är mångfacetterade, komplicerade och det är svårt att hålla sig till sitt "sanna jag" när vindarna blåser hårt. Det är ju då som många ser det här som ett misslyckande som är ens eget fel, jag gör det och efter att ha läst det här inlägget gissar jag att du också gör det. Man föreställer sig att folk förväntar sig 'stadiga Emmelie', 'roliga Per' eller vilken idealbild som helst. När man inte lever upp till den så känns det inte som att man bara svikit själv men också andra människor, som om de inte skulle känna igen en om man betedde sig annorlunda. Det är ju skitsnack och illusioner såklart, men visst känner man så? Jag antar att det är nackdelen att leva i samhälle där vi alla ska sträva mot att 'vara oss själva', 'maximera vår inre potential' och 'fånga dagen'. Jag vill spy på all sådan smörja, det är ju bara psykologisk terror som får människor att må piss för att de känner att de inte kan leva upp till en perfekt självbild. Nu blev jag lite sådär samhällsraljant men va fan, tycker att din erfarenhet verkligen talar till svårt det är leva med en god självbild i det här samhället.
Tycker även att du gör helt rätt att du söker dig till miljöer där du kan utöva det som du tycker stärker din självkänsla. För mig har mina joggingturer blivit såna tillfällen där jag kan slappna av och mest bara göra. Det är ju nånting med att träna som gör att mycket av den typen av skittankar bara skingras som dimma.
Så mycket trist därute, hemskheter, ohyggligheter. Men vet du vad, det enda som kan råda bot mot sånt är att ha bra vänner man kan lita på och som stöttar en. Och du, Emmelie, är nog den bästa vän en man (eller kvinna eller icke-binär. JAG ÄR INTE PROBLEMATISK!!11!) kan ha. Skämt åsido, du är bäst.
Kommentera