My Blue Demon

Mitt senaste dygn har varit ett rent helvete. Men det är sådana stunder i livet som gör att man lär sig saker om sig själv och sin omgivning. Det här är ett inlägg där jag ska försöka sumera mina lärdomar, i hopp om att det ska kännas lite klarare sedan. 

 

I helgen var jag ner och såg Eddie Izzard i Stockholm med bästa lillebror. Det var en fantastiskt fin helg, där vi vandrade runt och letade rätt väg till Friends arena, sjöng högt i bilen och skrattade till Eddie Izzard på showen. Vi åt nattmackor från Statoil på Järva Krog, och utvärderade nördarna som gick vilse precis som vi, bland mycket annat. Men kroppen under den här helgen var inte minnesvärd på någon punkt annat än att det var en källa till enormt obehag. Antingen frös jag så jag skakade eller så svettades jag floder. Brorsan hade omåttligt roligt i bilen på väg ner då jag hela tiden rattade och ställde om sätesvärmen för att passa in mina behov som hela tiden for upp och ner som en berg och dalbana. 

 

Det här förvärrades under färden mot Umeå med en mage som dessutom bestämde sig för att krångla ordentligt. Att sova har varit svårt, sängkläderna har skavt mot huden trots att jag bytte till de mjukaste jag hade, och alla kläder jag bar skavde också, fick det att sticka och klia. Igår gick jag till vårdcentralen för att få bukt med det här otyget, något som slutade i provtagning och en tid på sjukhuset idag bland annat. Det här var prologen till det dygn jag levt mig igenom nu. 

 

Igårkväll gick jag och lade mig, frusen och med en kropp som värkte och en mage som kändes obehaglig. Jag somnade väl tillslut, det tog ett tag. Bara en kort stund senare vaknade jag igen med en känsla av att kroppen var på väg att dras in och ut. Jag rullade ur sängen, stapplade in på toaletten och kaskadkräktes. Jag blev sittande på golvet sedan, inne i badrummet och funderade över min situation. Jag kunde konstatera att det inte bara var magen som helt klappat ihop och gett upp, jag hade migrän också. Som om det inte var nog med att jag mådde illa av magen, mådde jag dessutom illa och hade olidligt ont av migränen. Att ta värktabletter var inte ett alternativ! Jag fick inte ens i mig vatten utan att magen protesterade högt. Så jag blev tillslut liggande där på badrumsgolvet, eftersom alla försök till att flytta sig till sängen var fruktlösa och slutade med att jag ändå behövde ta mig tillbaka till toaletten. 

När jag låg där på badrumsgolvet i min morgonrock med en handduk som kudde, tänkte jag att livet sög verkligen. Jag är verkligen inte stolt över mig själv när jag tänker så, men det var det första och största tanke jag hade. Inte nog med att kroppen helt och hållet ballade ur på en och samma gång, huvudet kunde inte sluta spinna iväg på tankar kring hunden och allt annat som försvinner och förändras just nu. Det var som ett hål som jag grävde under mina egna fötter, djupare och djupare och djupare. Och i botten av det hålet, såg jag mig omkring och konstaterade att 

 

 

Jag ville ropa på Per, be honom komma och hålla mig sällskap eller i alla fall hjälpa mig till sängen, men migränen och illamåendet och allt annat som varit senaste tiden, gjorde mig totalt handlingsförlamad. Jag försökte ropa en gång men jag fick inte fram några ord. Så jag låg kvar på badrumsgolvet och försökte hitta något, vad som helst som kunde göra det lite lättare att ta sig igenom. När man befinner sig i den där situatuonen finns två val som jag ser det. Antingen kan jag gå upp i lidandet och helt leva i det, eller så kan jag försöka hitta en styrka i eländet. För gudarna ska veta att jag verkligen verkligen var eländig! 

 

Jag tänkte på att jag inte alls var ensam. För visst hade jag ingen där direkt i rummet, men å andra sidan är det inte säkert att det gjort någon skillnad, jag mådde ändå så dåligt att jag med nöd och näppe hade koll på mig själv. Bara i lägenheten fanns hunden och Per, även om de inte var involverade i mitt lidande (mer än hunden som suckade lite över att jag inte kunna komma och hålla honom varm i sängen), fanns de ändå där i närheten, i mitt liv som en del i min lilla speciella familj här uppe. I området har jag nära kära vänner som bor, och i Umeå har jag fler nära och kära vänner. När jag fortsatte sen, med Norrland och Sverige hittade jag min fina familj och ännu fler nära och kära vänner som jag vet att jag älskar och håller av, som jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Och när jag ändå låg där och tänkte och försökte hitta styrkor, kunde jag gå vidare till mig själv. Att tänka; det här varar inte för evigt, när man är mitt uppe i något som tagit över precis allt man är och gör, det är en styrka jag är stolt över. Det har tagit mig mycket tid och vilja, men jag kunde till och med där på badrumsgolvet tänka tillslut att det skulle gå över, att jag skulle klara av det och med det också slappna av. Försöka kontrollera obehaget så långt det gick, andas, hitta ett lugn, sänka pulsen, acceptera att det är som det är men att det blir bättre. Och tro på det. För i slutänden, och det här kommer låta klyschigt men jag tror på riktigt på det, är det inte vad vi är med om som definierar oss som människor utan hur vi hanterar det. Vad vi gör av det. Om vi ens gör något av det. 

 

Och hur fortsatte min natt då? I blodiga diarréer och kräkningar. Tillslut lyckades jag krypa tillbaka till sängen, där jag lade upp några kuddar bredvid mig för en känsla av trygghet och närhet. Också en bra strategi när man känner sig eländig. Med hjälp av läkare och vänner ordnade sedan allt sig tillslut så att jag kunde ligga på sängen hemma och vila resten av dagen. Jag har lyckats få i mig en halv smörgås, näringsdrycker (tack gode gud för att jag precis köpt nya flaskor!) och vätskeersättning. Jag orkar inte stå upp mer än nödvändigt och att vara uppe och gå är det inte tal om, men jag ligger inte på badrumsgolvet i alla fall och det är jag glad för! Vad allt det här beror på, det återstår att se i morgon då jag förhoppningsvis får svar på blodproverna. 

 

Vad som än ligger i framtiden, vad som än förändras nu, blir det faktiskt bättre och saker och ting löser sig! Och dessutom, en inte alltför orellevant tanke: att gråta är som att fisa, ibland bara måste man släppa på trycket.