My Blue Demon

Det är dag åtta med dödsmördarsmärtan och den tar upp så väldigt mycket tankekraft. Det är en tillfällig grej just nu, det är så jag behöver göra när något nytt dyker upp som ska hanteras. Jag behöver sitta inne i mig själv, bringa lite lugn och ordning, samt en plan och ett mål att jobba mot. Sen startar jag den där rostiga traktorn och så kör jag mig framåt, skapar väg i leråkern som precis blivit till av ett plötsligt regnoväder. Ja, det blev någon slags "jag är en traktor på en bondgård som är mitt liv"-liknelse. 

 

Mitt behov av att låta allt "bara vara som vanligt" tredubblas dessutom. Jag har lyssnat på ett par talks och radiodokumentärer om olika sätt att hantera större kroppsliga besvär, och alla är på något vis ense om just den där biten. Man vill bara bli behandlad som en normal människa, för allt man är kan inte definieras utifrån en sjukdom eller ett symptom eller funktionsnedsättning. Men när folk börjar behandla en enbart utifrån det, även om det är i all välmening, så får i alla fall jag känslan av att jag inte är något annat än rosten i lacken (ja, jag är fortfarande en traktor nu). Och man vill bara ha en vanlig vardag, även om man behöver göra förändringar för att vardagen ska flyta på så är det inte vad man ska fokusera på. Bara låta det smälta in i vardagen. Och det är precis så också, även om traktorn körs genom en leråker så är det inte leråker precis överallt, och ska vi bara fokusera på hur mycket leråker vi kör i så finns det ju inget annat man ser eller tänker på och så blir allt bara en skitig leråker. Även om det finns fantastiskt vackra ängsblommor och annat sånt lyckligt vackert tjolahoppsan i kanterna av den där leråkern. Det kanske till och med är så att den där traktorn är nypolerad och den puttrar på som en liten pärla i all den där leran, men om man bara tittar på hur mycket skit som stänker upp på lacken blir det såklart skit av alltihopa tillslut. 

 

Ja, jag spårade med den där liknelsen. Kunde inte komma på någon bättre. Så ni får leva med den. 

 

Så, jag glider runt i den där leran, vill i ena stunden bara gråta för att smärta gör sånt, man vill fulgråta, sådär som när man har lika delar snor, slem och tårar i ansiktet men inte bryr sig. I andra stunden blir jag tjurig och gräver mig vidare, och när hjulen snurrar i leran så tar jag bara i lite mer tills det går framåt igen. Försöker hålla ett sakta stadigt tempo, för det är så man gör när man kör på jobbigt halt underlag. Inte bromsa in för mycket, då fastnar man, men heller inte köra för fort för då går det lätt åt helvete. 

Någonstans hamnar jag väl tillslut! Vi är inne i maj och snart kommer sommaren med allt spännande fantastiskt som händer då. Förhoppningsvis med mindre lera.