En bekännelse. Jag bröt fullständigt ihop under veckans besök hos personen som ska guida mig genom smärthanteringens vildvuxna skogar. Pratade vi om något sorgligt? Nej. Vi pratade copingstrategier och den här mer eller mindre främmande människan sa till mig "du har verkligen gett allt för det här och du hittade rätt!". Han förstod hur mycket tid jag lagt ner, hur mycket jag läst och prövat mig fram för att inte bli arg, retlig, avboka allt i livet och flytta ut i skogen där smärta är allt jag blir och allt som existerar i livet. Och sen sa han att jag hade gjort rätt.
Jag trodde inte jag behövde höra det. Jag trodde inte jag behövde någon som sa "du gör rätt". För någonstans har det känts som något hemskt själviskt att ens tänka tanken. Det här är ju knappast något nytt, att jag behöver anpassa mig. Jag är väl expert liksom, och trodde inte att jag längre behövde någon bekräftelse på att jag var på rätt väg. Men tydligen var det precis vad jag behövde, att någon sakkunnig i frågan bekräftade att jag gör rätt.
Det känns lite fel, jag har personer runt mig som också säger att jag ju hanterar saker bra. Och det uppskattas innerligt och jag tror på det de säger. Men vad den här personen gjorde var att kunna säga exakt vad jag gjorde och varför det var bra.. Att jag redan som liten när jag haft ont börjat med copingstrategier som man idag använder i olika behandlingsprogram för att hantera smärta, sjukdomar eller andra svårigheter. Det här mötet var tänkt att introducera mig till ACT-metoden, men väldigt snart insåg min vägledare att jag i stort sett redan gör det, och gjort det under en stor del av livet.
När jag hade samlat ihop mig och bett tusen gånger om ursäkt för den väldigt plötsliga och väldigt oväntade reaktionen (jo, jag vet, jag behöver jobba på det där med att be om ursäkt för saker man inte ska be om ursäkt för) delade vi upp det jag gjorde och jag fick feedback på vad som var bra i det, hur det fungerade, samt tips om saker jag kunde lägga till för ännu bättre effekt. Jag har fått lägga upp min egna strategi, helt och hållet. Det var en frihet som jag aldrig upplevt inom vården. Att jag fick göra som jag ville, och slapp höra "du gör fel där" eller "du tänker fel där". Min magkänsla, något som är en väldigt väldigt stor del av hur jag indetifierar mig själv, fick ett förtroende och en bekräftelse.
Jag har läst mer om ACT-metoden nu ikväll och känner mig stolt. Jag lärde mig acceptans för länge sedan. Och lär mig på nytt acceptans till obehag och smärtor och andra problem med jämna mellanrum. Jag genomgår alltid en period av lite sorg, lite ilska, men när jag tagit mig förbi det kommer handling. Det var vad som fick mig att börja cykla fastän läkaren sa att jag inte kunde. Det var vad som gjorde att jag köpte stavar för att springa med nu i sommar, för att sjukgymnasten sa att jag inte borde kunna springa mer. Jag inser begränsningarna där jag behöver det för att må bra, men låter faktiskt inte smärtan idag bestämma allt jag gör.
Nu när jag skriver det här minns jag en tid som yngre då jag visste det här. Visste att jag var bra på att hantera saker som dök upp i livet, och visste att jag var världsbäst på anpassning. Jag vet inte när jag glömde det, men idag minns jag det igen. Jag ska försöka hålla kvar vid det, för det är vad som hjälper mig känna någon slags trygghet i allt. Och det hjälper mig framförallt att lita på min magkänsla. Det är en jävligt bra magkänsla.
Emmelie 13 år visste precis vad hon gjorde. Emmelie 33 ska lyssna på henne.
