Mina två alldeles fantastiskt fina råttpojkar, Kain och Abel, gör mig alltid lite förvånad över hur intelligenta och fina råttor egentligen är.
Idag har de fått vara ute en längre stund inne i mitt rum. I vanlig ordning är den djärve Kain ute på äventyr för att återupptäcka allt i rummet, klättra på allt, lukta på allt. Abel hittar snabbt det mörkaste hörnet längst inunder en bokhylla och sitter där i en halvtimme innan han vågar sig fram och upptäcka saker han också. Alltid utom räckhåll för allt som kan vara farligt.
Dom är precis som natt och dag, med Kain som alltid kommer fram och säger hej, vill sitta i famnen en stund, springer runt och upptäcker. Och Abel som skrämt stirrar på allt och alla och tyr sig till sin bror som den enda tryggheten här i världen.
Idag var som alla andra dagar. Med en skillnad. Jag tog fram en köttbule ur kylskåpet för att träna in lite inkallning på Kain. Han kom gladeligen när det luktade köttbulle och tog en bit. Men istället för att äta upp den kilade han iväg inunder hyllan och kom tillbaka igen, utan köttbulle. Han fick en ny bit och gjorde samma sak igen.
Efter fyra bitar köttbulle som jag var ganska säker på att han inte åt upp, tittade jag under hyllan när han gick in. Och såg att han gav bort alla sina bitar till Abel som satt och mumsade i sin lilla trygghet.
Så. Fint!
