My Blue Demon

Smärta är väldigt mycket mer än bara en punkt som gör ont, framförallt när det gör ont precis överallt och på många olika vis samtidigt. Senaste dagarna har jag börjat utveckla en skum smärtångest som enbart är kopplad till att det gör ont. En slags oro i huvudet och kroppen som rusar omkring. Jag har beskrivit det som gråtont, för det gör liksom så ont att det känns som att jag vill gråta hela tiden fast jag gör inte det, och jag tror inte jag skulle göra det ens om jag försökte (jag är inte så bra på det där med att gråta i största allmänhet). Men det tar en massa energi att känna att man ligger på någon slags gräns. 

 

Gräns till vad vet jag inte, har ingen aning om det ens är en gräns här eller om det bara känns som det för att det är något nytt. Det är intressant hur så många olika delar av kroppen som involveras när det gör ont någonstans under en längre tid, hur hela systemet lägger ner sin tid och energi att hantera just det. Jag tycker inte att jag på en vanlig dag tänker sådär värst på det, jag går inte aktivt omkring och känner efter. Allt i det undermedvtena däremot verkar inte göra annat än att hantera det, försöka hitta sätt att sprida ut det på något vis, överallt istället för att ha en outhärdlig koncentration på ett ställe. 

 

Jag tackar alla stunder av meditation, där jag sett saker utifrån, så gott det nu går. Reflekterar med lugn över känslor och tankar och vad kroppen sysslar med, så jag kan inte påstå att jag går runt och oroar mig över det som händer. Jag förhåller mig till det som en forskare som tvingades ut i en vild skog hen aldrig hade önskat få besöka, och som nu tänker göra det bästa av situationen. Om skogen är isolerad och jag inte kan fly ifrån det, då får jag helt enkelt försöka lära mig förstå den där vilda skogen och vad som finns i den. 

 

Idag har jag reflketerat över självmord. Och NEJ, jag är inte självmordsbenägen. Jag har bara insett att om jag hade varit någon annanstans i livet men betydligt mindre saker kring mig som är viktiga, betydelsefulla och som gör mitt liv rikt och lyckligt, hade det här varit en punkt då jag nog börjat fundera på att skjuta mig själv. För kroppen och sinnet känner sig trängd, i en för liten bur där allt sticker, slår, nyper och bränner. Ingenstans att ta vägen, ingen tydlig öppning mot lindring. Jag förstår folk som tar livet av sig av smärta. Som helt enkelt inte står ut längre, för det är en daglig kamp i huvudet för att inte bli bitter, snarstucken och fullkomligt egoistisk. Som att smärtan vill få forma dig till något ganska fult, som inte existerar på annat vis än som en smärtklump som slött rör sig mellan andra människor som inte kan se, inte kan förstå och heller inte kan hjälpa. 

 

Nu låter det här alldeles hopplöst mörkt, det är det inte för mig. Som jag skrev, jag har ett alldeles för lyckligt rikt liv för att vara där, för att vilja släppa en kamp och bara glida ner i det där hålet. Jag är inte ens i närheten av hålet, men jag ser och förstår hur andra kan befinna sig i det eller kasta sig ner i det. Jag ser också hur jag, om jag inte fortsätter med mina copingstrategier, fortsätter att kämpa tillsammans med vården för olika lösningar och fortsätter fylla livet med rikedomar och skratt, en dag kan stå vid kanten till mitt eget hål. 

 

I helgen har jag haft en helg med vänner och skräck. Det har varit fruktansvärt smärtsamt, men det säger bara hur vansinnigt roligt jag haft som inte känner någon tvekan inför liknande helger. Jag känner ingen rädsla för att få resa, för att få arbeta, för att få leva vardagslivet hemma med allt vad det innebär. Och det är bra, så länge jag håller den balansen, där smärta blir en bieffekt jag hela tiden accepterar, så kommer jag vara lycklig med vad smärta som än kastas på mig. 

 

Och såklart, tillåta mig ibland att faktiskt bara vara på dåliga dagar och låta dem passera, vare sig jag behöver gråta mig igenom dem eller ha skum smärtångest. Idag skriver jag blogginlägg, dricker te och äter choklad. Jag har fått en fantastisk förmiddag med hundar och vänskap, och i morgon ska jag fortsätta bråka på det här med mina fantastiska läkare. 

Jag avslutar med dagens mantra: "Det kommer bli awesome, för att jag ska göra det awesome". Studsa vidare!