Det finns mycket här i världen som jag tycker smakar äckligt. Ja, jag är kräsen när det kommer till mat och dryck. Jag är en enkel människa när det kommer till mat: enkel husmanskost fungerar alldeles ypperligt för mig. Blir jag sen bjuden på något lite mer exotiskt tackar jag ju inte nej till det, men lagar jag egen mat blir det enkelt och okomplicerat.
Det finns vissa saker som jag vet att jag aldrig tycker om, i någon situation. Allt som på något vis levt i havet bortsett från kaviar, är äckligt. Okej, jag är ledsen, men det är så. Det är äckligt. Räkor, kräftor, krabba, fisk i alla former och färger från alla platser på planeten, bläckfisk, ål... Usch. Jag vet inte varför det är så, jag tycker bara inte om smaken eller konsistensen. Blir jag bjuden på fisk (dock aldrig rå. Sushi kan jag bara inte få i mig!), äter jag givetvis och jag kan ibland erkänna att vissa gånger har det inte smakat riktigt så illa som jag tänkte, men det är aldrig gott.
Pölsa. Jag klarar inte av pölsa, det bara går inte. När jag var liten älskade jag pölsa, men nu är det helt enkelt bara äckligt.
Tortellini. Jag vet inte varför jag finner det så vidrigt, men jag kan bara inte äta torellini.
Vällagrad ost. Som liten var jag visst galen i ost, får jag alltid höra. Idag klarar jag inte av lukten eller smaken. Det får mig, bokstavligt talat, att vilja kräkas. Jag har till och med drömt mardrömmar om ost!
Kaffe. Jag klarar inte av att dricka kaffe. Kaffebönor luktar gott, det kan jag stå för, men att dricka kaffe är äckligt. Inte ens med mycket mjölk och socker, får jag i mig en hel kopp.
Sprit. Också äckligt. Jag dricker inte av många olika anledningar men en av dem är för att det är just äckligt. Antingen är det alldeles sötsliskigt, sådär så man kan bli lite orolig för att utveckla plötslig och akut diabetes om man stoppar i sig för mycket utav det, eller så smakar det helt enkelt vidrigt. Jag har aldrig fattat hur man kan vänja sig vid det, eller varför man ska vänja sig vid det.
MEN sen finns de där sakerna som jag tycker är äckligt, men glömmer bort att jag tycker är äckligt, eller kan tycka är gott i speciella situationer.
Dr Pepper. Det är äckligt, egentligen tyce jag inte om att dricka det, men ibland får jag plötslig minnesförlust, och tror att det är gott och att jag vill dricka det! Det sker oftast i samband med att min lägenhetskompis köpt hem Dr Pepper. Jag ser flaskan, tänker: hm, så gott! Men det är fel! Jag tar ett halvt glas, första klunken är god, sedan blir det stadigt äckligare för varje klunk, tills ett halvt glas är tömt och jag tänker att jag aldrig mer ska dricka Dr Pepper. Tills nästa gång...
Bärs. Bärs är gott, till vissa maträtter, aldrig sånt jag själv tillagar, men som lägenhetens KitchenMaster tillagar och emellanåt bjuder mig på. Precis som med Dr Peppern är det aldrig gott längre än någon klunk, och jag klarar inte mer än ett halvt glas.
Dammsugare. Ja, en sån där liten gobits-marsipan-choklad grej. Jag tycker inte om marsipan, verkligen inte, men ibland inbillar jag mig att jag tycker om dammsugare. Om jag blir bjuden, kan jag ta en, bita av en tugga, tänka: mm, gott, tills jag inser att det är ju marsipan på det här och det är såååå äckligt! Sällan mer än en halv dammsugare går ner, och den sista tuggan är bara tagen på ren pinn tji.
Blodpudding är något som är gott, ibland. Det gäller att hitta den där luckan då jag anser att det är gott. Om jag går på affären, ser blodpudding och tänker att det vore gott med blodpudding, är det bara att äta upp det samma dag, annars blir det liggande i frysen tills det är mer is än blodpudding i förpackningen. Aldrig mer än tre tunna skivor, och det ska vara välstekt, nästan lite knaprigt, och då är det gott. Och sen blir det äckligt igen. Fråga mig inte varför, det bara är så. Samma gäller med palt och bacon. Bara när jag är absolut sugen är det gott, annars är det äckligt.
Nå, nu är det fika här på jobbet, med muffins och apelsinrulltårta, två saker jag vet, alltid är gott : )
Det finns vissa saker som jag vet att jag aldrig tycker om, i någon situation. Allt som på något vis levt i havet bortsett från kaviar, är äckligt. Okej, jag är ledsen, men det är så. Det är äckligt. Räkor, kräftor, krabba, fisk i alla former och färger från alla platser på planeten, bläckfisk, ål... Usch. Jag vet inte varför det är så, jag tycker bara inte om smaken eller konsistensen. Blir jag bjuden på fisk (dock aldrig rå. Sushi kan jag bara inte få i mig!), äter jag givetvis och jag kan ibland erkänna att vissa gånger har det inte smakat riktigt så illa som jag tänkte, men det är aldrig gott.
Pölsa. Jag klarar inte av pölsa, det bara går inte. När jag var liten älskade jag pölsa, men nu är det helt enkelt bara äckligt.
Tortellini. Jag vet inte varför jag finner det så vidrigt, men jag kan bara inte äta torellini.
Vällagrad ost. Som liten var jag visst galen i ost, får jag alltid höra. Idag klarar jag inte av lukten eller smaken. Det får mig, bokstavligt talat, att vilja kräkas. Jag har till och med drömt mardrömmar om ost!
Kaffe. Jag klarar inte av att dricka kaffe. Kaffebönor luktar gott, det kan jag stå för, men att dricka kaffe är äckligt. Inte ens med mycket mjölk och socker, får jag i mig en hel kopp.
Sprit. Också äckligt. Jag dricker inte av många olika anledningar men en av dem är för att det är just äckligt. Antingen är det alldeles sötsliskigt, sådär så man kan bli lite orolig för att utveckla plötslig och akut diabetes om man stoppar i sig för mycket utav det, eller så smakar det helt enkelt vidrigt. Jag har aldrig fattat hur man kan vänja sig vid det, eller varför man ska vänja sig vid det.
MEN sen finns de där sakerna som jag tycker är äckligt, men glömmer bort att jag tycker är äckligt, eller kan tycka är gott i speciella situationer.
Dr Pepper. Det är äckligt, egentligen tyce jag inte om att dricka det, men ibland får jag plötslig minnesförlust, och tror att det är gott och att jag vill dricka det! Det sker oftast i samband med att min lägenhetskompis köpt hem Dr Pepper. Jag ser flaskan, tänker: hm, så gott! Men det är fel! Jag tar ett halvt glas, första klunken är god, sedan blir det stadigt äckligare för varje klunk, tills ett halvt glas är tömt och jag tänker att jag aldrig mer ska dricka Dr Pepper. Tills nästa gång...
Bärs. Bärs är gott, till vissa maträtter, aldrig sånt jag själv tillagar, men som lägenhetens KitchenMaster tillagar och emellanåt bjuder mig på. Precis som med Dr Peppern är det aldrig gott längre än någon klunk, och jag klarar inte mer än ett halvt glas.
Dammsugare. Ja, en sån där liten gobits-marsipan-choklad grej. Jag tycker inte om marsipan, verkligen inte, men ibland inbillar jag mig att jag tycker om dammsugare. Om jag blir bjuden, kan jag ta en, bita av en tugga, tänka: mm, gott, tills jag inser att det är ju marsipan på det här och det är såååå äckligt! Sällan mer än en halv dammsugare går ner, och den sista tuggan är bara tagen på ren pinn tji.
Blodpudding är något som är gott, ibland. Det gäller att hitta den där luckan då jag anser att det är gott. Om jag går på affären, ser blodpudding och tänker att det vore gott med blodpudding, är det bara att äta upp det samma dag, annars blir det liggande i frysen tills det är mer is än blodpudding i förpackningen. Aldrig mer än tre tunna skivor, och det ska vara välstekt, nästan lite knaprigt, och då är det gott. Och sen blir det äckligt igen. Fråga mig inte varför, det bara är så. Samma gäller med palt och bacon. Bara när jag är absolut sugen är det gott, annars är det äckligt.
Nå, nu är det fika här på jobbet, med muffins och apelsinrulltårta, två saker jag vet, alltid är gott : )
