Varnar för mycket nördigt inlägg.
Tänkt på en sak ett tag nu, när det gäller rollgestaltande. Egentligen så länge jag lajvat, har jag fascinerats av fenomenet där den påhittade karaktären man har i sitt huvud, får ett eget liv på något vis och tar beslut som man från början inte tänkt skulle tas. Och innan du ringer psyket för att hämta mig, ska jag försöka förklara det här ;)
Det är nog inte bara lajvare, eller skådespelare för det första som upplever det här. Jag såg bara häromdagen på någon diskussion mellan författare, och de talade om just hur deras karaktärer får eget liv och själva för historien framåt, utan att författaren tänkt på vad som ska hända med karaktärerna, eller historien. Kanske hade de en plan för historien, men karaktärerna tar den åt andra håll och de var rörande överens om att ifall inte karaktärerna var levande för författaren, var de inte det för läsaren heller.
För att kunna förklara för den som aldrig upplevt det: det är lite som att ha en liten person på sin axel som plötsligt säger "Nej, så vill jag inte göra, jag vill göra såhär istället." Jag kan sitta och skriva en berättelse med en karaktär som jag bestämt ska göra vissa saker, men i slutänden blir det inte så, för att karaktären tog helt andra vägar!
När jag lajvar blir det hela mycket mer påtagligt. Då man skriver blir det alltid en fördröjning där man i tanken hinner märka att karaktären fått sitt egna liv, men när man spelar ut en karaktär, gör man ibland saker, eller säger saker, samtidigt som man i huvudet tänker att det där var inte planerat, det bara blev så. Och det blev rätt, för det var just så som karaktären fungerar. Ett exempel: för ett år sedan startade vår årliga höstkampanj med skräcktema. Min karaktär fungerar som en ledare över en grupp människor som kampanjen handlar om, och gruppen hade sitt första möte. Jag har precis kommit in i rummet, satt mig in i min roll som vid det här laget börjar bli ganska bekant för mig (eftersom det är en återkommande roll jag haft under många år). Hon har precis anlänt till Sverige efter en begravning i ett annat land, är stressad, sovit lite och vet att kommande veckor kommer vara tunga. Någon frågar min karaktär om jag vill ha kaffe, och jag svarar genast Ja! Följdfrågan är: "Mjölk eller socker?" Och jag svarar att det ska vara svart och i stor kopp. Ungefär samtdigit som jag får koppen i handen, tänker jag att jag hatar kaffe, tycker det är äckligt och klarar inte av att dricka kaffe, så varför låter jag då en karaktär jag skapat, att dricka kaffe? Jo, för att karaktären tog över, och ansåg sig vara kaffedrickande. I stora mängder dessutom.
När mötet var slut och vi gick ur våra karaktärer, funderade jag på det en stund, och kom fram till att med tanke på hur hårt den karaktären arbetar, och vem hon är och i vilken situation hon befinner sig i, är det inte mer än logiskt att hon dricker kaffe, Mycket kaffe, och ser det lite som heligt.
Det är fascinerande, verkligen, och jag slutar inte att förbryllas när en karaktär får sitt eget liv och "tar över", och hur bra det i slutänden brukar bli. Det gör också att även om man från början skapar sin karaktär själv, är det fortfarande som att lära känna en ny person när man spelar den. Ju mer man spelar en karaktär i olika situationer, desto bättre lär man känna den. Min roll som jag tagit som exempel ovan, är en person jag får gestalta flera gånger per år, och har gjort så i snart sex år, men hon fortsätter fortfarande att förbrylla mig, och visar sidor jag själv inte aktivt tänkt ska finnas där. Det låter kanske galet, men tro mig när jag säger att jag är fullt frisk och tror inte att mina karaktärer finns på riktigt. De finns i mitt huvud, men det är tillräckligt spännande och intressant!
Hjärnan är komplex och jag har inga planer på att försöka förstå vad som händer i huvudet när man skapar saker som liksom tar sina egna liv, men jag vill tro att detta ger mig mycket, för det tillåter mig att utforska berättelser och historier, om öden och liv, som jag annars aldrig hade berört. Det gör mig öppen för mycket, och det berikar mitt liv, för världen blir plötsligt mycket större, och mitt liv mycket mer, när det fylls av äventyr jag själv aldrig skulle kunna vara med om. Det gör också att jag lättare kan sätta mig in i andra människors sätt att vara och se saker på, för det är ju precis vad man gör i rollgestaltning. Jag kommer aldrig sluta att skapa, och aldrig sluta förundras över hur mycket glädje det skänker!
Det var dagens nördinlägg. Hoppas du får en bra dag : )
Tänkt på en sak ett tag nu, när det gäller rollgestaltande. Egentligen så länge jag lajvat, har jag fascinerats av fenomenet där den påhittade karaktären man har i sitt huvud, får ett eget liv på något vis och tar beslut som man från början inte tänkt skulle tas. Och innan du ringer psyket för att hämta mig, ska jag försöka förklara det här ;)
Det är nog inte bara lajvare, eller skådespelare för det första som upplever det här. Jag såg bara häromdagen på någon diskussion mellan författare, och de talade om just hur deras karaktärer får eget liv och själva för historien framåt, utan att författaren tänkt på vad som ska hända med karaktärerna, eller historien. Kanske hade de en plan för historien, men karaktärerna tar den åt andra håll och de var rörande överens om att ifall inte karaktärerna var levande för författaren, var de inte det för läsaren heller.
För att kunna förklara för den som aldrig upplevt det: det är lite som att ha en liten person på sin axel som plötsligt säger "Nej, så vill jag inte göra, jag vill göra såhär istället." Jag kan sitta och skriva en berättelse med en karaktär som jag bestämt ska göra vissa saker, men i slutänden blir det inte så, för att karaktären tog helt andra vägar!
När jag lajvar blir det hela mycket mer påtagligt. Då man skriver blir det alltid en fördröjning där man i tanken hinner märka att karaktären fått sitt egna liv, men när man spelar ut en karaktär, gör man ibland saker, eller säger saker, samtidigt som man i huvudet tänker att det där var inte planerat, det bara blev så. Och det blev rätt, för det var just så som karaktären fungerar. Ett exempel: för ett år sedan startade vår årliga höstkampanj med skräcktema. Min karaktär fungerar som en ledare över en grupp människor som kampanjen handlar om, och gruppen hade sitt första möte. Jag har precis kommit in i rummet, satt mig in i min roll som vid det här laget börjar bli ganska bekant för mig (eftersom det är en återkommande roll jag haft under många år). Hon har precis anlänt till Sverige efter en begravning i ett annat land, är stressad, sovit lite och vet att kommande veckor kommer vara tunga. Någon frågar min karaktär om jag vill ha kaffe, och jag svarar genast Ja! Följdfrågan är: "Mjölk eller socker?" Och jag svarar att det ska vara svart och i stor kopp. Ungefär samtdigit som jag får koppen i handen, tänker jag att jag hatar kaffe, tycker det är äckligt och klarar inte av att dricka kaffe, så varför låter jag då en karaktär jag skapat, att dricka kaffe? Jo, för att karaktären tog över, och ansåg sig vara kaffedrickande. I stora mängder dessutom.
När mötet var slut och vi gick ur våra karaktärer, funderade jag på det en stund, och kom fram till att med tanke på hur hårt den karaktären arbetar, och vem hon är och i vilken situation hon befinner sig i, är det inte mer än logiskt att hon dricker kaffe, Mycket kaffe, och ser det lite som heligt.
Det är fascinerande, verkligen, och jag slutar inte att förbryllas när en karaktär får sitt eget liv och "tar över", och hur bra det i slutänden brukar bli. Det gör också att även om man från början skapar sin karaktär själv, är det fortfarande som att lära känna en ny person när man spelar den. Ju mer man spelar en karaktär i olika situationer, desto bättre lär man känna den. Min roll som jag tagit som exempel ovan, är en person jag får gestalta flera gånger per år, och har gjort så i snart sex år, men hon fortsätter fortfarande att förbrylla mig, och visar sidor jag själv inte aktivt tänkt ska finnas där. Det låter kanske galet, men tro mig när jag säger att jag är fullt frisk och tror inte att mina karaktärer finns på riktigt. De finns i mitt huvud, men det är tillräckligt spännande och intressant!
Hjärnan är komplex och jag har inga planer på att försöka förstå vad som händer i huvudet när man skapar saker som liksom tar sina egna liv, men jag vill tro att detta ger mig mycket, för det tillåter mig att utforska berättelser och historier, om öden och liv, som jag annars aldrig hade berört. Det gör mig öppen för mycket, och det berikar mitt liv, för världen blir plötsligt mycket större, och mitt liv mycket mer, när det fylls av äventyr jag själv aldrig skulle kunna vara med om. Det gör också att jag lättare kan sätta mig in i andra människors sätt att vara och se saker på, för det är ju precis vad man gör i rollgestaltning. Jag kommer aldrig sluta att skapa, och aldrig sluta förundras över hur mycket glädje det skänker!
Det var dagens nördinlägg. Hoppas du får en bra dag : )
