Jag kom idag på mig själv med att i mitt huvud få dåligt samvete över att jag bad om tjänst från en manlig vän.
Varför?!
Det är bara dumt, varför kan inte jag få begära saker, vilja få ta för mig, få ta plats, låta andra anpassa sig lite kring mina behov? Det pratas så mycket om könsnormer nu, om sexuella normer, om jämnställdhet och jämlikhet. Om vi ska komma till en punkt där vi alla är jämnställda och lika, behövs det kanske inte bara en förändring i samhället och attityder till varandra, det behövs en förändring i attityden till sig själv också. I alla fall i mitt fall.
För man kan ju ändra hur mycket som helst runtomkring, men om jag går omkring och ber om ursäkt för mig själv hela tiden, inte tar min plats, inte vågar stå på mig, inte anser mig värd att ta för mig som alla andra, då spelar det ju ingen roll.
Jag reagerade en gång på min reaktion över en städad lägenhet. Min kombo hade städat den när jag var på jobbet. Hela lägenheten, från golv till tak nästan, allt var undanplockat och skinande rent. Jag behövde bara komma in och äta min mat och sätta mig i soffan och njuta. Jag var så lycklig när jag kom hem och upptäckte det att jag nästan var i tårar. Sen tänkte jag på saken, och insåg: hur många gånger har inte jag städat lägenheten från tak till golv? Eller huset, hemmet vart det nu än varit. Stallet osv, platser som varit hem, som jag städat, slitit och svettats över för att få rent och aldrig någon gång förväntat mig ens ett tack. För städa måste man göra, det bara är så. Och då är jag inte alldeles duktig på att städa alla gånger ändå. Men jag förväntar mig inga "oah"-s eller "wow"-s. Inga storslagna tack eller klapp på axeln. Och när jag får det för saker jag gör som jag tycker är självklara blir jag förvånad och lite ställd!
Så varför så starka reaktioner på en städad lägenhet? För att jag nästan aldrig fått möta den synen. Nästan aldrig haft någon som tänkt: jag ska städa allt idag. Jag ska göra det här, ta ansvar för det här. Den personen är så ofta jag att det blivit som en automatiserad handling jag gör, utan att reflektera och går alltid därifrån med en liten svag undrantryckt känsla av att inte riktigt vara lika mycket värd som alla andra.
Och det här gör mig förbannad. Att jag haft den inställningen till mig själv att jag inte behöver klappar på axlen, inga tack, ingen uppskattning, för när jag gör något som måste göras, vad det än månne vara, är det bara självklart att det ska vara så. Jag gör det för att det är min plats, det är min uppgift här i livet. Att dra i saker och folk, att ta ansvar för allt. Och nu kommer jag trampa på tår! Men jag har märkt, och nu pratar jag om män generellt, inte någon specifik, att där är det många som vill ha en klapp på axeln för det minsta lilla. Diskat: "Duktig du är! Tack tack tack!" Dammsugat: "Åh så bra, du gjorde det jättebra!" Strukit tvätt: "Oj, tänkte du på det, det är ju fantastiskt!" Man låter tillslut som en hundtränare eller en morsa när det inte borda ligga på mig att pusha någon annan att göra saker de egentligen borde göra för att de själva gett sig in i det ansvaret. Om inte jag får ett tack för att jag dammtorkat ett helt hem, tycker jag inte att en man ska behöva få det heller för att kunna dammtorka nästa gång. Om inte jag får ett tack för att jag dragit ihop ett styrelsemöte ska inte en man få det heller, bara för att han är man, och när en man gör något är det något fantastiskt han åstadkommit, och när en kvinna gör det är det bara en självklarhet och en del av naturens gång, ingen som ser och ingen som bryr sig och jag som kvinna ska inte förvänta mig något heller.
Ska jag ålägga en man något att göra, måste jag helst närma mig det med ett ödmjukt "Ursäkta mig min gode herre men om ni kunde vara så vänlig och göra det här..." Jag gör så, alltid i och för sig, inte bara när det kommer till män. Men jag är trött på att vara sån, att vara någon som kryper sig fram, håller sig i bakgrunden för nej, inte kan väl lilla jag kliva fram och säga ifrån eller be om saker eller kräva?
De som känner mig vet att jag inte är någon man kan kliva över så enkelt. Och de vet att jag under allt har ett jävla humör som kan få berg att rämna om jag släpper lös det. Men jag är kontrollerad, för om jag blir arg, om jag ställer krav på folk blir det jobbigt, då förstör jag stämmningen, är ivägen, är bökig. Jag är villig att tro att om jag vore man hade jag inte ansets så bökig och besvärlig. Jag hade inte mött samma motstånd hos män som inte kan lita på min auktoritet och mitt ansvarstagande i ledande positioner. Jag hade inte blivit bemött med "men varför är du arg?" när jag tappar humöret, som om det vore något underligt att jag ibland faktiskt blir arg och biter ifrån.
En del av mig sitter i ett hörn av mitt huvud just nu och säger "Schh, inte säga såna här saker, tänk om nån tar illa upp eller blir irriterad eller tycker att du har fel?" En annan del säger "Håll käften, sluta smyga runt och lev upp!"
Bevisligen, eftersom jag faktiskt skrev det här inlägget och dessutom postat det, vinner den andra halvan. Och den ska fortsätta göra det. För det spelar ingen roll om man är man eller kvinna, ingen ska på grund av kön eller annan tillhörighet känna att man inte har tillåtelse att få höja rösten, inte behöver ett tack för saker man gör och ska vara den ansvarstagande utan något förtroende Hela Jävla Tiden.
Så inget mer "Ursäkta min gode herre" och inget mer "Oj vad duktig du är som gjort något du egentligen tagit på dig ansvaret för att göra frivilligt."
Lev upp!
