Sedan jag började gå på smärtrehab har jag haft en kontakt med några psykologer och kuratorer där för att de ska kunna bidra till copingstrategier och annat som följer med kronisk smärta. Igår fick jag en uppgift av kuratorn att skriva mer, för att vi kom fram till att det var ett bra sätt att kommunicera med mig själv och omvärlden. Att skriva ner tankar är oftast inte lika läskigt som att säga dem och att säga dem till en person kan vara läskigare (underligt nog) än att bara kasta ut det i etern. Det fanns några fancy ord och teorier där om varför det var så, men den biten tänker jag lämna därhän.
Jag befinner mig i en stund av "orkar, orkar inte, behöver men hur och vafan kommer det sluta i?". Om det där kändes lite luddigt så är det precis så det känns i mitt huvud också. Tusen stora och små saker som kravlar över varandra likt insekter på en kastad halväten hamburgare. Faktum är att jag just nu känner mig som en halväten hamburgare som kastats, nu liggandes på marken bakom några soptunnor. Det var ett halvtaskigt bröd, men en helt okej kryddad burgare, allt pimpat med en nice dressing och en inte lika nice sallad och lök. Nu är det mest sörja och det som håller ihop skiten är en tunn pappersficka.
En förkylning som påbörjades i början av december har ännu inte släppt, eller så är det olika förkylningar som bara bytt av varandra, och det har lett till ett bottenlöst svart hål i samtliga energireserver. Varje morgon är som att vakna upp från de döda och likt en slemmande snorig zombie försöka ta sig från säng till kök, från frukost till hundpromenad och sedan är jag kanske igång nog så pass för att få saker gjorda. Allt gör ont; lederna är svullna och knastrar eller knäpper, så fort jag har kroppen i samma läge i mer än tjugo minuter börjar något bulta klagande. Så fort jag rör på mig kliar det i halsen och gurglar i lungorna. Jag kan ha åkt på en diskbråck, och oavsett gör det förbannat svinont att sätta sig ner, kliva upp, komma in och ut ur bilen, ta sig upp ur sängen, få på kläder och skor ska vi inte prata om. Jag har sår i näsan av att ha behövt snyta mig och använda nässpray längre än vad kroppen pallar, och hostar blod, inte för att det är något allvarligt fel i lungorna utan för att halsont och slemhosta fuckat upp mina luftvägar och gamla ärrbildningar. Jag vet inte hur mycket stryk revbenen tagit av all belastning men just nu är det som att ha ett botbälte hårt draget över bröstkorgen. Det känns som att dagligen ha hundra människor som skriker mig i öronen och det finns inget som stänger dem ute. Jag har gått ifrån att kunna springa en mil till att överväga och ta fram käppen igen när jag ska gå med hundarna. Det suger förbannat hårt och jag är förjävla less på det här. Och innan frågan kommer: jo läkaren vet att jag varit förkyld så länge, det finns inte så mycket att göra annat än att stå ut och hantera det allteftersom.
Allt har just nu ett filter av slem, snor och blodhosta och det gör mig lättirriterad och energilös. Men på samma gång är jag tacksam över att jag inte är ännu mer irriterad, bitter och less än vad jag faktiskt är. Jag har dessutom kunnat mota bort alla hjärnspöken allteftersom istället för att drunkna i dem. Det som istället finns där som är tungt är en rädsla för att sakta förfalla utan att kunna göra något åt det, och en rädsla att prata om det för att det kan göra andra obekväma eller oroliga. Om jag får välja mellan galna hjärnspöken som härjar, eller faktiska lite svåra känslor som är fullt legitima tar jag svåra känslor alla dagar i veckan!
Halväten hamburgare eller ej så är varje dag lite av en kamp, men som kuratorn sa "sådana som du är som kackerlackor" och det kan jag leva med. Kackerlackor är fascinerande djur, så jag har inget emot att vara en kackerlacka. Jag är seg, läskig och relativt omkomplicerad!
Kommentera