Jag har hört många berätta historier om hundar och barn. Som hundinstruktör har jag alltid ställt mig lite skeptisk till dem. Det finns för många berättelser som förskönas för att personer inte sett hundens missnöje eller obehag i situationer kring barn, tolkat hundarna som barnkära underverk när de egentligen bara stått ut med behandlingen. Jag har sett för många bilder och klipp passera på internet som är tänkt att vara "söta", men som i själva verket visar hundar som ofta ser väldigt stressade ut, medan barnen får göra lite vad de vill. Ungefär som om hunden vore ett gosedjur.
Jag har dessutom haft hundar som varit rädd för barn av olika anledningar och heller inte haft många barn runtom mig som interagerat med hundarna.
Men, så kom Varg. Nu förstår jag att det faktiskt finns dom där hundarna som bara är fantastiska "barnhundar".
Varg var redan som valp oerhört respektfull och försiktig kring barn. Han är den enda hunden jag haft som jag säkert och tryggt kan låta gå fram till barn som vill hälsa, oavsett vilken ålder barnet är i. Under tiden då han knappt hade koll på sina egna fötter och käftarna full med sylvassa valptänder smattrade som en liten piraya, var han redan då jätteförsiktig kring sina två små favoritpersoner. Fastän han bara var "barn" själv förstod han att små människobarn behöver man vara försiktig med. Han har aldrig varit hårdhänt och omild med dem.
Nu när han sakta börjar närma sig vuxen är hans sätt kring barnen bara mer beundransvärt. Han älskar barn. Speciellt sina två favoritmänniskor. De kan kasta bollar i det oändliga och han hämtar dem tålmodigt och låter dem ta bollarna ur munnen på honom. När dom ropar kommer han. När dom springer iväg på promenaderna springer han efter och håller koll. När dom snubblar, är han där för att stötta upp. När dom ger honom något ätbart, äter han det vare sig han tycker om det eller ej.
Gråter dom eller blir arg, vill han dit och trösta och kolla läget. Han blir förtvivlad om han inte kan göra något för dem. När vi kör till barnens hem för att hälsa på piper han i bilen av förväntan. Han kan inte springa nog fort från parkeringen till lägenheten, och kan inte ta nog många hälsningsrundor när vi väl kommit in.
Han är sedan med på allt. Se på film i soffan, bygga kojor, pyssla, gå ut och busa, borsta tänderna, berätta godnattsagor, sova. Han tar till vara på varje liten sekund.
Om jag någon gång skulle beskriva villkorslös kärlek så är det i den relationen mellan honom och hans favoritpersoner. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad som får uppleva det, att se Varg älska sina barn och se hur han får den kärleken tillbaka med kramar, klappar, lek och små utrop såsom "Jag älskar Varg, han är min bästa vän!"
