Jaha tänker du, vad tänker hon nu skriva om? Hur går de där två sakerna ihop egentligen? Jo nu ska du få höra om min kvällspromenad i rusket med hundarna.
Efter att en fantastiskt vacker förmiddag passerat, med strålande sol, milt väder och en lätt vind. drog det ihop sig till regn fram emot eftermiddagen. Regnet utvecklades till en fullfjädrad höststorm med vindar, regn, kyla och åska på det.
Åskan hade tack och lov inte hunnit komma då jag beslutsamt tog kopplen i handen och förberedde hundarna på en tur i regnet, som piskade hårt mot rutorna. Det hade i alla fall inte hunnit bli mörkt, jag tröstade mig med det, och om vi bara tog oss ut på en lagom runda behövde hundarna kanske inte gå ut så mycket mer sen. Förutom kvällskissen då.
Varken Amira eller Varg är speciellt förtjusta i regn. Amira, för att hon måste ha regntäcke på sig (är man drottning med skör hud får man leva med det) och Varg för att han inte får ha ett täcke på sig och bli blöt under tassarna och på ryggen (i rasbeskrivningen står det: tålig mot väder och vind. Min svarta terrier har inte läst det stycket). De anade båda oråd när regntäcket togs fram och jag laddade med lite extra goda godisar i fickan, ifall jag skulle behöva uppmuntra dem den första biten av promenaden. Varg fick jag mer eller mindre tvinga ut genom dörren, Amira såg kränkt ut i sitt regntäcke och vägrade stå still medan kopplet skulle på. Väl ute kastar sig Amira iväg som en kanonkula medan Varg vägrar ta ett steg utanför trappuppgången. Det är ju blött på marken!! I 200 meter kämpade jag med en Rysk Svart Terrier som med sin stadiga benstomme vägrade gå mer än två steg i taget och Amira som vägrade stå still för då kanske man måste tänka på att man har regntäcke och det kan vi inte leva med. Ett ytterst stolt ögonblick som hundtränare var då Amira dessutom hade snott in mina ben i läderkopplet och drog åt ett håll samtidigt som valpmonstret bestämde sig för att enda sättet att slippa den här promenaden var att lägga sig ner helt och hållet.
Nåja, så småningom var vi på väg, tappert tog vi oss an det hemska höstvädret. Valpmonstret var absolut inte nöjd över situationen men så snart han börjat följa med ordentligt blev han belönad med att få vara lös och då gick allt helt plötsligt väldigt mycket lättare. Drottning Amira började vänja sig vid täcket, som, när allt kommer omkring, är trevligare att ha än att vara utan och bli blöt.
Som hundägare tänker man sig att eftermiddagspromenaderna är de där stillsamma promenaderna där man njuter av naturen och omgivningarna och hundarna får strosa och sniffa och vi går tillsammans i något slags zen-tillstånd. Solen skiner, fåglarna kvittrar och så vidare. Idag var det mer som en scen taget ur någon katastrof-film, där vi alla tre gick med huvuden sänkta för att komma undan det piskande regnet som blåstes rakt i ansiktet på oss. Hundarna såg ut som dränkta råttor och jag var blöt innanför skorna efter en kvart. Jag kunde höra ett soundtrack komponerat av James Horner, något dramatiskt med en underton av vemod, snart skulle vi kastas in i något slags storm-inferno där vi måste ta oss till säkerhets-zonen som regeringen satt upp på olika ställen, och kommer vi någonsin få återförenas med vår familj??
Ungefär så kändes det. Och jag var inte helt fel ute när det på riktigt brakade till alldeles intill oss, jag vänder lite på mig och inser att aspen som stått där tidigare nu var på väg ner över gångvägen, precis där jag gick. Min första tanke är "Hundarna!!" så jag stannar för att tala om för valpmonstret som är på väg mot mig att stå still och inte komma ett steg närmare. Krasch. Tog emot trädet med axeln. Det gjorde säkert ont, jag var mest av allt lättad och förbannad och kände inte efter så noga. Förbannad för att jag precis tänkt tanken "undra om det blåser så mycket att träd kan börja falla" och lättad över att båda hundarna höll sig på varsin sida om det fallande trädet. Har du någonsin undrat om det finns en chans att man kan få ett träd över sig i måttliga höstvindar medan du går på en gångväg så är svaret Ja. Heter man Emmelie ökar dessutom den chansen med ca 70%.
Vi tog oss bort från trädet (som tack och lov var ett ganska litet träd i förhållande till andra träd på samma väg som lika gärna kunde ha trillat ner), vidare bort mot en plats som inte hade en massa närliggande träd, nämligen den stora fotobollsplanen. Där tänkte jag i mitt stilla sinne att valpmonstret kunde få springa precis som han ville och drottningen kunde få söka lite godis i gräset under tiden. alla nöjda och glada och vi kunde sen få gå hem.
Det är en fotbollsplan som sagt. Eller flera som sitter ihop. Ett stort grönt område, platt och perfekt för valpar att få studsa runt fritt och efter eget behag. Det står några fotbollsmål där som aldrig tidigare varit ett problem för någon. Just idag, i höststormen, bestämde sig valpmonstret Varg för att testa något nytt. Jag borde ha förstått. Jag vet ju hur de fungerar, de där Svarta Terrierna. Man går igenom, inte runt. Allt kan man gå igenom, allt flyttar på sig för man är stor nog för det. Då han stod på ena sidan målet och jag på det andra, och det tycktes som att han vägrade ta ett steg till på den här promenaden, ropade jag på honom. En halv sekund senare insåg jag mitt misstag och så satt han där. I nätet. Som en bortkommen haj i ett fisknät. Trots att jag såg hinom göra det vet jag inte hur han lyckades lirka in båda frambenen i samma ögla och huvudet i ett annat. Hur baknenet fastnade har jag ingen aning om. Det tog så klart stopp, han må tro att han kan pressa kroppen genom maskorna på ett fotbollsmål men det är faktiskt fysiskt omöjligt. När det tog stopp stannade han helt enkelt och såg lite ut som att det var precis hans mening. Att fastna där och sen låtsas om att det regnade. Vilket det gjorde också, ett ordentligt skyfall. Eftersom han varken var rädd eller skadad av detta konststycke kunde jag inte låta bli att knäppa ett snabbt kort på det hela...
Det tog oss (nej ursäkta, mig. Valpmonstret lyfte inte en tå för att hjälpa till med det här) ungefär fem minuter av lirkande och lyftande för att få lös hunden ur fotbollsmålet. Med Amiras moraliska stöd så klart, där hon på håll iakttog det hela och dumförklarade oss båda med blicken. Och led lite så klart, för nu var hon blöt, trots regntäcke, behövde stå still och fick inte komma fram och reta valpen i nätet.
Tillslut är vi på väg igen. Hemåt! Jag får en lättsammare melodi i huvudet, nu börjar promenaden kännas mer som någon slags komediserie istället för en katastroffilm. Valpmonstret skaffade sig superkrafter i det där fotbollsmålet, fråga mig inte hur. Men han gick från att knappt ha kunnat lyfta tassarna till att flyga. Flyga över Amira, flyga över kopplet, flyga framför mina fötter. Han var precis överallt utom där han skulle och hade han inte Amira eller kopplet i munnen var det mina blöta händer som var det. Ju närmare hem vi kom desto mer entusiastisk blev valpmonstret och Amira alltmer bedrövlig.
Inne i trapphuset exploderar Varg av ren hundblöt energi och börjar glida fram som en pingvin på snö över stengolvet och efter väggarna och mig och på Amiras regntäcke. Amira såg ut som om hon snart, alldeles snart, skulle tyna bort i en blöt fläck, rinna ut under det blöta regntäcket och för alltid vara borta. Att övertyga henne om att gå upp för trappan innan regntäcket togs av var inte lätt, inte heller var det lätt att få ålande svartlurvig blöt valpmonster att få styrsel nog på fyra tassar för att kunna gå i en trapp. Jag kunde inte annat än att skratta hysteriskt åt det hela. Uppe i lägenheten fortsatte Valpmonstret att glatt och energiskt gnida sig mot allt som råkade komma i hans väg medan Amira med lidande blick uthärdade behandlingen. Två handdukar senare var båda hundarna på varsin del i lägenheten medan de glatt fortsatte spridandet av blöt hund-doften på alla mattor, möbler och en del väggar de kunde komma åt.
Hur gick det med det där trädet då? Ja axeln fick jag lappa ihop efter bästa förmåga, grenar är vassa och hårda fick jag erfara men inget var i alla fall allvarligt. Jag har väl helt enkelt en ny historia att dra nån gång i framtiden och många skratt fick jag av den här upplevelsen!
Så med det säger jag studsa vidare för denna gång :D
