Livet består av en mängd läskiga beslut. Sådana där som man vet förändrar livet på sätt man inte kan se utgången på. Idag är en sån dag. En dag med ett stort jätteläskigt beslut.
Jag besökte sjukgymnasten på morgonen för att kolla upp varför min ländrygg gjort så ont på sistone. Det visade sig vara en muskel (med ett fancy latisnkt namn) djupt ner i ländryggen som under en längre tid fått kompensera för något annat som inte fungerar så bra. Vad detta är vet vi ännu inte, men vi hoppas hitta rätt på det så småningom.
Nåja, sjukgymnasten var väldigt entusiastisk över att jag hade en helt stel höft och tränade så mycket som jag gjorde. I vanlig ordning, de flesta sjukgymnaster brukar tycka det är peppigt. Så peppigt att de lite glömmer att jag faktiskt är stelopererad i en stor led i kroppen, och att det är slitigt för allt annat; muskler, leder osv. Den här sjukgymnasten var enormt peppad, men han kom också ihåg att höften faktiskt är stel och att det faktiskt sliter en hel del på resten av kroppen. Så istället för att bar fokusera på den där lilla punkten som gör ont, fokuserar han på helheten. Så klart väldigt bra. Men också väldigt läskigt. För då började frågor dyka upp som jag undvikit så mycket som möjligt senaste åren.
"Dom har inte erbjudit dig en höftprotes?"
Jo. Det erbjudandet fanns redan när jag var 14 och stelopererades. Att jag i framtiden kunde bryta upp steloperationen och sätta in en höftprotes. Det har gått 16 år nu, och i 16 år har jag vant mig vid att vara steloperarad. Inte nog med att kroppen vant sig och lärt sig göra saker på speciella vis, jag har vant mig vid att identifiera mig med min stela höft.
Skulle det vara skönt att slippa den? Ja. Men godegud så läskigt.
Jag är på intet vis rädd för själva operationerna. Jag är van vid operationer, och även om höftoperationer är stora och riskfyllda sådana är det inte vad som skrämmer mig. Det är ovetskapen om vad som händer sedan. Som sjukgymnasten sa "din kropp har vant sig vid en orörlig höft, och vi vet ju inte hur ryggen reagerar på en rörlig höft." Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag är tillbaka igen. Hur lång tid det tar att ställa om sig till en rörlig höft efter 16 år med en stel klump. Ingen vet hur kroppen kommer reagera, hur ont jag kommer att ha, om det blir långvarigt eller kortvarigt eller inte alls.
Och jag kommer behöva släppa allt för en tid. Släppa umgänge, släppa projekt, företaget, hundarna. För jag kommer under en längre tid bo på sjukhus, och kanske till och med flera gånger. Och jag är rädd för att när jag kommer tillbaka måste jag börja om. Världen kommer ha snurrat vidare och jag är inte en del av det jag var tidigare. Jag kommer inte längre vara en träningskompis, en instruktör eller lajvarrangör, jag kommer vara en djurägare som inte tagit hand om mina djur, fått vara med dem som jag borde. Och allt det här är egentligen bara dumt, ologiskt. Sjukhus gör inte att man försvinner från jordens yta och blir bortglömd. Men det är en isolation som får mig att känna precis så. Alltid, om jag bara spenderar en natt på sjukhus känns det som att allt försvinner ur mina händer och jag vet inte om det finns kvar när jag kommer ut igen.
Jag är rädd att jag inte komma kunna vara lika stark när jag kommer ut på andra sidan och att jag under vägen dit kommer vara hemsk att vara med, elak, bitter och gnällig över smärtan, sjukhusvistelser och att behöva vara beroende av andra.
Jag är rädd att jag inte komma kunna vara lika stark när jag kommer ut på andra sidan och att jag under vägen dit kommer vara hemsk att vara med, elak, bitter och gnällig över smärtan, sjukhusvistelser och att behöva vara beroende av andra.
Trots allt detta har jag tagit det där beslutet och första steget idag, lämnat ett meddelande till ortopeden om att få en utvärdering. När är det bäst att göra det här, hur ska det gå till väga? Det kommer vara en lång process, under flera år skulle jag gissa innan det faktiskt blir av, men det får i alla fall börja nu. Innan jag är så sliten att jag faktiskt inte kan springa mer, röra mig mer som jag gör nu. Jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte fick träna och vara aktiv, bära, vandra, klättra, cykla... Bryta upp steloperationen och sen hoppas att jag kan göra allt det där och lite till på andra sidan. Jag hoppas verkligen det.
