My Blue Demon

 

Att vara svartsjuk är ju alldeles mänskligt och jag tror inte vi kan göra mycket åt svartsjuka känslor, det som skiljer oss åt är väl hur vi hanterar det och hur mycket av det vi har i oss. Jag blir svartsjuk i perioder, beroende på hur jag själv har det i livet, men jag försöker att aldrig agera på min svartsjuka. Jag avskyr missunnsamhet något otroligt och jag förstår det inte. 

Om någon exempelvis kommer till jobbet med en mandeltårta, är det inte så att jag sitter och surar över att jag inte kan äta av den, och framförallt anser jag inte att alla andra ska låta bli att äta av den! Andra situationer, till exempel om man planerat något med ett gäng vänner, och så kommer det upp förhinder som gör att jag inte kan vara med, där tycker jag att vännerna kan åka iväg ändå, utan mig. För jag mår ju knappast bättre av att någon annan också måste sitta hemma och ha det tråkigt. Eller att någon annan ska sitta och sukta på en tårta och inte få äta den, eller vad det nu handlar om. 

 

Ibland, när jag talat om att jag inte sovit en natt eller har ont någonstans, kan jag få höra: "Jag sov inte heller i natt, om det är till någon glädje." Liknande så. Och nej! Det gör mig inte gladare, hur kan det göra mig gladare? Jag vill inte missunna någon annan en god natts sömn etc. Om jag har vänner som gör något jag inte kan vara med på gör det mig givetvis svartsjuk,men för den skull vill jag inte att alla andra lägger ner hela verksamheten och sitter hemma och pillar sig i naveln. För mig är det alltid i alla fall en tröst att veta att folk runtomkring i alla fall har det bra. Även om jag inte har roligt för stunden, känns det bra att veta att någon annan har det. 

 

Facebook är en sida jag ibland inte kan sitta på, för jag blir helt enkelt för irriterad. Det är väl inte bara på Facebook jag stöter på det här, men det blir som mest påtagligt på Facebook när man får många människors olika åsikter samlat på ett och samma ställe. På en bra dag gör det mig förundrad, på en dålig dag blir jag arg, och det är ett återkommande ämne som jag gång på gång kommer tillbaka till för mig själv, och som jag nog aldrig kommer kunna förstå mig på eller sluta filosofera över. Det här ständiga vältrandet i lidande. Jag antar att det har med personlighet och bakgrund att göra bland annat, hur man ser sig själv och hur man förhåller sig till resten av världen. För egen del vill jag få må bra, vara lycklig och framförallt ha roligt. Jag tycker om när saker och ting är okomplicerade, när det flyter på, och jag ser på mig själv som en person som har ansvar för att se till att jag får leva så. Jag letar aldrig efter saker i mitt liv som jag kan gnälla på, men letar ofta och aktivt efter saker som jag tycker är bra, och som gör mig glad. Men så väldigt många tycks verkligen aktivt söka sig olycka och vältra sig i det, och om det är för att de har en trygghet i sin olycka eller om det är för att få uppmärksamhet, det vet jag ju inte, men jag förstår hur som helst inte varför. Varför vill man fokusera på det som är jobbigt och dåligt? Varför vill man gå omkring och vara ledsen, arg eller orolig hela tiden? För någonstans måste man ju tycka om det om man väljer att ha det så,eller? Och nu pratar jag inte om folk som gnäller på småsaker, utan en allmän iställning vare sig det handlar om det lilla eller det stora. Att känna saker är ju en grej; alla gör vi väl det, vi blir glada och ledsna av olika anledningar, men så väldigt många tycks ha så väldigt mycket olycka i sitt liv utan att jag förstår varför. Inte ens när jag ligger på sjukhuset med revben som jag hostat av och mår så dåligt som jag bara kan anser jag mig vara olycklig av den enkla anledningen att jag inte tillåter det där kroppsliga lidandet där och då vara hela mitt liv och min tillvaro. Vart jag än är, hur dåligt jag än mår kan jag alltid hitta något litet som jag kan vara glad för, och då tänker jag hellre på det än hur dåligt något är. Och därför förstår jag inte när någon aktivt väljer att hitta olycka i sitt liv, väljer att tänka på vad de inte har, och väljer att gräva ner sig i tunga svåra känslor och tankar. 

 

Varför vampyrer? Jag förstår inte vampyrfascinationen. Det är mycket jag kan sätta mig in i och se anledningar till varför folk tycker om något, men just vampyrer förstår jag mig inte på. Har haft på New Moon (tror jag den heter) på TVn en stund, försökte se på den men det gick inte. Det kryper nästan under huden på mig av allt det där vampyrlidandet "ack, arma mig jag har ingen själ" eller "jag lever för alltid, buhu." Jag kan sätta mig in i frågeställningarna, men allt känns så uttjatat att det liksom är uttömt. Det finns helt enkelt inte något i vampyr-grejen som tilltalar mig. De är ju inte ens lite läskiga längre (okej, att Edward sitter och tittar på Bella när hon sover som någon stalgs vampyr-stalker är liiite läskigt, men inte på ett vampyrsätt). 

 

 

I slutänden kan man väl bara konstatera att det finns mycket där ute i världen man inte förstår sig på, och jag kommer nog aldrig sluta att förundras och biland uppröras av det jag inte förstår mig på :P