I fredags hämtade jag ut min nya bil. Igår tog jag mig igenom Toughest, en hinderbana på 8 km med 40 hinder. Idag bokade vi lokal inför 30-års festen.
Idag är jag öm och mör i både kroppen och huvudet. Livet är just nu lite läskigt, eller väldigt läskigt faktiskt, och på samma gång alldeles fantastiskt. Vi hade så roligt igår och min nya bil är så ny och så fantastisk fin. Jag fyller 30 i år och är hundinstruktör. Jag kan knappt tro att det här är mitt liv och det är så fantastiskt att det känns overkligt.
Som ung hade jag många stora drömmar, men jag ville inte göra mig själv besviken så jag utgick alltid ifrån att jag inte riktigt skulle nå upp till några drömmar. Jag kunde sträva mot dem, för en resa till målet är också en upplevelse och kanske mer en upplevlse att ha än att nå själva målet.
Drömmarna har förändrats under årens gång. När jag var åtta ville jag bli arkeolog. När jag var tio ville jag bli superhjälte. När jag var tolv ville jag bli veterinär. Idag är jag snart trettio och jag drömmer om att få bo i ett hus med egen gård och få arbeta med mitt företag. Och allt annat som finns i mitt liv nu som jag älskar. På det stora hela har jag nått upp till en stor del av det jag önskat mest av allt, friheten att göra som jag vill. Men för att komma framåt och längre måste jag våga lite och det insåg jag under våren när jag beslutade mig för att skaffa bil. Det är ett stort beslut, både ekonomiskt och ansvarsmässigt.
Nu har jag bilen. Sprillans ny, bokstavligt talat. Enormt coolt och skitläskigt. Jag vet inte om jag vågar köra den! Men jag vet att det var rätt, för utan att våga kommer jag bara stå och stampa på stället. Med bilen kan jag ta mig längre, jag vinner tid och energi som jag kan lägga på mer arbete som ger en bättre ekonomi. Jag behöver inte vara rik, jag tror inte ens jag vill vara rik faktiskt, men som det varit senaste åtta åren i alla fall har jag levt på absolut lite och ingeting, kämpat varje dag för att få ihop pengar till hyra och mat. Jag lyckades vända det med mitt företag som senaste året har gått väldigt bra. Men det kan gå bättre.
Bilen ger mig möjligheten att låta det gå bättre, den ger mig en anledning att lägga i en till växel. Det är skitläskigt och alldeles fantastiskt på samma gång! I morgon börjar allvaret. Igår när vi tog oss igenom hinderbanan, hade lera ända ner i porerna, hade ont i varenda muskel när det var två kilometer kvar av banan, då tänkte jag att jo, jag klarar det och det kommer gå bra. Det blir ett nytt äventyr och nästa gång jag påbörjar ett nytt äventyr kanske det är med ett hus! Oavsett hur långt in i framtiden det kommer hoppas jag få nå dit nån gång. Det är min dröm idag, snart 30 och ny bilägare. Öm och mör i kropp och huvud och mycket nöjd.
Min fantastiska pappa var upp och hjälpte till med bilen och följde med och hejade på under Toughest! Han tog jättefina bilder som jag tänkte dela med mig av här, några stycken :) Och en bild på min fina bil så klart!
Den här helgen är jag Made of Steel!
