Bara så alla vet det.
Fröken "Jag vill att allt ska vara på mitt sätt" har börjat använda sin röstkapacitet på icke så charmiga vis! Redan för ett halvår sedan visade hon upp en förmåga i att producera underliga ljud när hon ville ha uppmärksamhet. Om man inte visste att det fanns en hund i huset skulle man kunna tro att man kastats in i en Jurassic Park-film och har en raptor lös i hemmet. För det är ungefär så hon låter. Med ett konstigt morr-pipande ljud följt av väldigt gälla skall som mer låter som något förhistoriskt hellre än att det kommer från en söt liten hund. Hon trampar dessutom gärna runt när hon vill ha sin odelade uppmärksamhet, vilket ger upphov till ett svagt klickande av klor mot golvet.
Precis som i Jurassic Park.
Nu har hon börjat ta sina ljudliga förmågor och utvecklat dem för att få en större repertoar. Hon har dessutom insett att hon kan använda det i andra situationer än innomhus när hon är uttråkad. Det går att använda i alla situationer. När man är arg, irriterad, frustrerad, uttråkad eller när man vill påpeka för kärringen och den omgivande världen hur orättvist saker och ting är.
Orättvist i Amiras fall är:
- Att blir instängd i bilen.
- Att sitta fast och inte få springa lös när man vill.
- Att sitta i cykelvagnen.
- Att vara hungrig och inte få mat omedelbums (alla tider på dygnet)
- Att inte kunna ta sig dit man vill för att det är läskigt/högt/jobbigt
- Att ha tråkiga lekkamrater som inte springer lika fort som en själv eller försöker gömma sig
- Att inte ha odelad uppmärksamhet
Nu har det varit mycket kurser ett tag och Amira får oftast följa med. Vi tränar själv före eller efter och under kurserna är hon ibland visningshund. Men mellan dessa stunder behöver hon alltså sitta i bilen. Vilket hon egentligen inte tycker är så fasligt hemskt. Det är faktiskt ganska bra att vara i bilen. Förutom när man blir lämnad ensam då. Det suger.
När jag tagit fyra steg från bilen efter att ha stängt in henne där, drar Orättvise-alarmet igång. Föreställ dig att ett brandlarm och en polissiren får ett barn som liknar en gris på väg till slakt. Där har du det. Det är trumhinnedödande och hörs på långa avstånd. Mitt avstånd till bilen spelar ingen roll, det verkar finnas en magisk gräns på tre fyra meter. Om hon ser mig eller hör mig är ingen hjälp, snarare ser hon det som ett hån att kunna se och höra mig men inte få vara med.
Senast försökte jag mig på att ha henne fastbunden i skuggan på en filt. Hon var i närheten, kunde se och höra allt vi gjorde. Det fungerade i tio minuter, till hennes majestät fann det Orättvis igen och alarmet gick igång. Jag gissar att det blev tråkigt och då måste hela världen få veta hur tråkigt Amira har det!
Hon använder även röstkapaciteten till att tala om för andra hundar hur mycket bättre hon är. Det börjar alltid som när man drar igång en gammal båtmotor som liksom svagt puttrar till några gånger innan den på riktigt går igång. Sedan går det över till ett djupt gurglande av innerlig spelad ilska som i sin tur övergår till något slags brölande jag föreställer mig vilda tjurar kan stöta fram. Allt detta från hunden på 11 kg.
Rart och spännande är mina ledord, undra vad mer hon kommer lära sig!
