Jag var ute och gick idag och mötte då två killar som var ute och promenerade sin hund. Det var en fantastiskt söt liten hund, så min blick fastnade på den. Så avbryts jag i beundrandet av att en av killarna frågar vad jag tittar på, lite snäsigt och irriterat sådär. Det var inte förrän då som jag insåg att killarna höll varandra i handen.
Jag svarade att jag tyckte deras hund var väldigt fin, frågade vad den hette och hur gammal den var, och de kom lite av sig, för de hade tänkt att jag tittade för att de höll varandra i handen, för de var faktiskt kära och hade lika stor rätt att hålla varandra i handen som vem som helst (ja, det var ungefär så de sa det). Och ja, jag håller med.
Men..
När jag gick därifrån, kände jag mig lite illa till mods över att de trodde att jag dömde dem. För jag vill inte att folk ska tro det om mig, att jag dömer andra bara för att de håller varandra i handen. Kärlek är fint i alla former och färger.
Det talas så ofta om hur samhället måste ändra attityd mot homosexuella och att bemötandet måste förändras. Men allvarligt talat, så kanske det måste till lite från andra hållet också? Jag kan bara prata utifrån mitt eget sätt att se på saker och ting och hur jag känner mig, och jag bryr mig faktiskt inte ett endaste dugg vem du tycker om att hoppa i sängen med, vem du vill leva ditt liv med, om det är pojkar eller flickor eller både ock som du dras till. Jag bryr mig faktiskt inte, du får tycka om vad du vill, så länge du inte försöker pracka det på mig.
Om man som homosexuell gör sitt förhållande till någon som något udda och annorlunda, kommer ju andra att göra det också. Om man förväntar sig att få ett illa bemötande, kommer man ju tillslut bara att få det.
Jag förstår verkligen att det kan vara svårt. Jag känner många som är homosexuella och jag har förståelse för att det är svårt. Jag har själv en gång i tiden haft problem med att människor stirrade på mig ofta för att jag gick så konstigt som ung. Jag började utgå ifrån tillslut att alla som tittade, gjorde det för att de tyckte jag såg konstig ut. Och när jag sedan inte gick lika kontsigt längre, utgick jag fortfarande från att folk stirrade, fastän de i själva verket sällan gjorde det. Jag fick ändra mina egna förväntningar på folk helt enkelt, och inte anta att de stirrade bara för att oftast brukade vara så.
Så om det ska ändras, attityden till homosexualitet (och annat), måste det kanske ske en förändring åt båda håll? För lika lite som en homosexuell tycker om att dömas utifrån sin läggning, tycker inte jag om att bli dömd. Det var en söt hund de hade, och att de sen råkar vara två killar som är kära och håller varandra i handen, gjorde det väl egentligen bara finare. Tycker jag. Det är lätt att fasnta i bitterheten tror jag, men om man tillåter sig att slappna av och se ljust på saker och ting en stund, blir världen i sig lite ljusare : ) En profetia, som gärna får självuppfyllas!
Jag svarade att jag tyckte deras hund var väldigt fin, frågade vad den hette och hur gammal den var, och de kom lite av sig, för de hade tänkt att jag tittade för att de höll varandra i handen, för de var faktiskt kära och hade lika stor rätt att hålla varandra i handen som vem som helst (ja, det var ungefär så de sa det). Och ja, jag håller med.
Men..
När jag gick därifrån, kände jag mig lite illa till mods över att de trodde att jag dömde dem. För jag vill inte att folk ska tro det om mig, att jag dömer andra bara för att de håller varandra i handen. Kärlek är fint i alla former och färger.
Det talas så ofta om hur samhället måste ändra attityd mot homosexuella och att bemötandet måste förändras. Men allvarligt talat, så kanske det måste till lite från andra hållet också? Jag kan bara prata utifrån mitt eget sätt att se på saker och ting och hur jag känner mig, och jag bryr mig faktiskt inte ett endaste dugg vem du tycker om att hoppa i sängen med, vem du vill leva ditt liv med, om det är pojkar eller flickor eller både ock som du dras till. Jag bryr mig faktiskt inte, du får tycka om vad du vill, så länge du inte försöker pracka det på mig.
Om man som homosexuell gör sitt förhållande till någon som något udda och annorlunda, kommer ju andra att göra det också. Om man förväntar sig att få ett illa bemötande, kommer man ju tillslut bara att få det.
Jag förstår verkligen att det kan vara svårt. Jag känner många som är homosexuella och jag har förståelse för att det är svårt. Jag har själv en gång i tiden haft problem med att människor stirrade på mig ofta för att jag gick så konstigt som ung. Jag började utgå ifrån tillslut att alla som tittade, gjorde det för att de tyckte jag såg konstig ut. Och när jag sedan inte gick lika kontsigt längre, utgick jag fortfarande från att folk stirrade, fastän de i själva verket sällan gjorde det. Jag fick ändra mina egna förväntningar på folk helt enkelt, och inte anta att de stirrade bara för att oftast brukade vara så.
Så om det ska ändras, attityden till homosexualitet (och annat), måste det kanske ske en förändring åt båda håll? För lika lite som en homosexuell tycker om att dömas utifrån sin läggning, tycker inte jag om att bli dömd. Det var en söt hund de hade, och att de sen råkar vara två killar som är kära och håller varandra i handen, gjorde det väl egentligen bara finare. Tycker jag. Det är lätt att fasnta i bitterheten tror jag, men om man tillåter sig att slappna av och se ljust på saker och ting en stund, blir världen i sig lite ljusare : ) En profetia, som gärna får självuppfyllas!
