Jag har under flera år blivit alltmer fumlig. Snubblar, slår i saker, gudarna vet hur många gånger jag slagit mig eller skurit mig eller stunat en led. Och det är ju bara så det är, jag har inte tänkt så hårt på det förrän jag började gå hos neurologen och inse att all fumlighet kanske inte är jag som är klumpig liksom. Att jag inte är korkad som inte kan lära mig vart jag har kroppen. Var ändå skönt på något vis!
Idag har jag haft en sån där fumlig dag då inget i kroppen har gjort som jag vill. Jag har gått in i saker, fumlat, tappat sånt jag hållit i, missbedömt steg osv. Varje gång det händer har jag tänkt att herregud, kan jag inte lära mig var dörrkarmar, bordskanter och stolsben är?! Och det är bara två och ett halvt trappsteg utanför lägenheten, det borde inte vara svårt att gå upp och ner för! Nu på kvällen blev jac så vansinnigt trött så jag skulle lägga mig, men först kolla till fåglarna och ödlan. Jag öppnar terrariet, väl medveten om var terrariedörren är... och slår ner ögonbrynet i glas- och plastkanten när jag ska kika in för att se om Eddie har det bra. Pang sådär liksom. Slår upp ögonbrynet. Igen. Det är fan tur att jag har glasögon! De skyddar, även om de ibland får ta emot en del stryk. men hur som helst, där står jac och svär för det gör ju så satans ont att slå ögonbrynet, och när jag ska sträcka mig in efter matskålen i terrariet slår jag pannan i terrariekanten!! Okej, så nu är det inte jag som är klumpig. Det här är en dålig koordinationsdag. Och det kändes skönt, även om det krävdes en jäkla smäll i ansiktet för att fatta hinten. Som om kroppen bah ”Hallå! Nerves goes craycray here!” Ja nu har jag fattat, det är en sån dag! Nån gång kommer jag väl lära mig att såna dagar kommer och att det inte handlar om att jag är klumpig. Det är bara kroppen som är svårstyrd för stunden. Nu ska vi sova, så systemet kan stänga ner för natten, i morgon kanske vi har en mer koordinerad dag!
Studsa vidare!
Kommentera