Jag tror starkt på att man får bekräftat hos sina djur ganska direkt ifall man gör rätt. Om man ger dem det de behöver får man tillbaka det i form av glada nöjda djur som vänder sig till dig och ger tillbaka en hel massa för den där mödan du lagt ner på dem.
Den enda jag inte riktigt kan säga så om är Werner i mitt hushåll, men Werner är å andra sidan en orm och ger inte så mycket alls annat än att bli lite mer aktiv om något bra händer. Som att få en mus att svälja ner, eller sin kartong att krypa upp i XD
Amira har jag nu fått bekräftelse från på att jag gör rätt som hundägare! Och det är så jäkla skönt, för när den bekräftelsen kommer, vet jag att jag är där. På rätt väg, gör som jag borde och behöver inte ändra så mycket. Bara fortsätta på det redan utsatta spåret.
Trots hennes nypåhittade dumheter att leta katter överallt att jaga och springa fram till okända hundar på promenaderna, har hon nu börjat med något nytt som helt klart är att uppmuntra! Under veckan som var släppte jag ut alla hundarna i skogen. Amira och två av mina bonushundar som jag är dagmatte till. Pälslimpan, signalhornet och hennes majestät Amira sprang i vanlig ordning iväg som torpeder och försvann mellan träden. De jagade runt varandra en stund, alldeles uppslukade i skog och lek och snö. Mitt i allt det här roliga vilda avbryter sig Amira, lämnar de båda andra att själva leka och kommer fram till mig. Jag föreställde mig att hon kom för att vilja tigga godis. Det har hänt tidigare.
Men icke! Hon kom springande för att sätta tassarna i magen och sträcka på sig, precis som hon alltid gör när hon vill ha lite närhet och min uppmärksamhet. Nå, jag brukar säga på mina kurser att inte låta hunden kräva uppmärksamheten av sin ägare i tid och otid, men det här var absolut att uppmuntra! Hon fick en hel massa kärlek och ville nästan inte alls springa och leka efter att vi pussats och kelat en stund. Resten av promenaden bestod i att Amira gång efter annan stannade upp i det hon gjorde för att se vad jag gjorde. Varje gång hon fick bekräftelse på att jag fanns där och såg henne, fortsatte hon med sitt. Mot slutet av promenaden kom hon till och med fram till mig för att bjuda till lek, struntade helt i de andra två som mer än gärna ville leka med henne!
Det ni, det är hundkärlek!
Och det är så jag vet att jag gör rätt. För jag har en hund som så gärna vill ha mitt sällskap att hon väljer mig framför sina roligaste kompisar, utan att jag lockat med godis eller erbjudit något annat än min närvaro. Jag har en hund som vill ha min närhet och mitt sällskap, inte det jag har i fickan. Det är otroligt vackert när man tar sig dit och jag lovar, det är värt varje liten svettdroppe och möda som läggs ner i förhållandet till sin fyrbenta kompis, för att få just den där upplevelsen och känslan!
