Vissa dagar önskar jag verkligen att jag bara var född till att passa in. Att bara vara en del av det allmänna. Att vem som helst skulle kunna se på långt håll precis vilket fack jag platsar i, och att det facket skulle vara allmänt accepterat som "normalt".
Och alltid när jag har dom dagarna har jag så fruktansvärt dåligt samvete. Att jag kan vara så otacksam för allt det jag faktiskt har som jag älskar och strävat efter. Jag har drömjobbet, jag bor tillsammans med kärleken i livet, jag omger mig av djur precis som jag vill ha det. Jag tränar precis så jag vill träna, är med de vänner som jag delar ömsesidig respekt med. Och samtidigt att jag går runt och tror att bara för att man passar in i en mall som de flesta känner igen så har man det lite lättare i livet. För jag vet ju att det inte behöver vara lättare.
Jag önskar inte bort det liv jag har. Jag är där jag är, för att jag vill ha det så. Jag känner mig inte snuvad på en heterosexualitet, jag bryr mig inte så hårt om folk ser mig som en man eller kvinna, och oavsett vad någon annan tycker så gör jag min grej. Det enda som jag verkligen inte har kontroll över, den blå demonen i kroppen, har jag ändå lärt mig för länge sedan att leva med och lära mig utav.
Så egentligen har jag inget att klaga på. Men ibland när tröttheten infinner sig, när jag än en gång blivit bemött med en taskig sned blick på gymmet, eller en taskig kommentar på internet så infinner sig en slags sorg över att jag inte är (precis som många andra i samhället) accepterad för den jag är. Jag gör mitt bästa för att vara en god medmänniska, göra rätt val, ställa upp, finnas där och samtidigt ta hand om mig själv, men ändå är det inte gott nog. För att jag gör val som någon annan bestämmer, inte är "rätt" val.
Jag vill bara få vara jag, och kunna göra det jag gör. Folk kan tycka vad de vill om det, hata eller älska det eller inte bry sig det minsta, men jag önskar idag så innerligt att jag slapp veta vilket. För i allt för många fall, när någon utanför min krets av familj och vänner luftar en åsikt om mitt liv, så handlar det om hur fel jag är.
Jag är fel som människa. Inte riktigt rätt, inte riktigt bra, inte riktigt förtjänt av att mötas med någon slags hygglighet och respekt.
Idag är en sån där dag när jag bara vill få vara jag, när jag önskar att det var okej, när jag tänker att allt vore lättare om jag bara var mer "normal", och har dåligt samvete över att jag tycker så. För i slutänden, det alla dom här människorna lär mig, är att det är mitt eget fel att jag inte accepteras. Jag kan ju bara ändra lite på mig, så skulle det bli lättare.
Nå, det kommer ju i alla fall aldrig hända.
Kommentera