Det finns en charm med att sitta och surfa på internet. Varje gång hittar jag något som är roligt, eller tankeväckande eller upprörande (sådär så man blir Umeå-arg). Igår hittade jag något som rörde mig något enormt och jag har gått och övervägt om jag borde skriva något om det eller inte. Uppenbart har jag nu valt att skriva om det.
Det var ett foto. Det här:
Det är ett monument över de barn som aldrig föds av olika anledningar. Det slog an på en sträng som jag varit väldigt noga med att gömma och inte prata om, men så frågade jag mig idag, varför? Varför har jag inte pratat om det? Jag vet inte. Kanske är jag rädd att det låter konstigt? För att verka flummig?
Jag har pratat om valet att inte skaffa barn, sedan har jag pratat om oförmågan att kunna bära barn och acceptansen som finns där. Och det har inte ändrats, jag känner vanligtvis ingen direkt sorg över att inte kunna bära barn, och jag känner heller ingen stark önskan om att få ha ett barn här och nu. Jag är väldigt nöjd med att få vara en liten del i mina vänners och släktingars barns liv.
Men det här jag aldrig har pratat om, det ofödda barnet. Det slog mig när jag såg den här bilden och det här monumentet, hur stor plats det haft i min tankevärld i perioder. Hur ofta jag funderat över det och hur jag ibland haft en önskan om att få veta. Och nu kommer det, det flummiga:
Jag hade nog passerat 20 år i alla fall, när drömmen dök upp första gången. Ett barn, en dotter på runt 6 år som bara fanns där i mitt liv som en självklarthet. Väldigt verkligt och när jag vaknade behövde jag fundera en stund över saken för att vara säker på att det var en dröm. Därefter har samma barn dykt upp i olika drömmar med jämna mellanrum. Under senaste fem åren har hon till och med haft ett namn. Ella. Hon har alltid varit mellan 6-7 år i alla drömmar och alltid varit så självklar i mitt liv. När jag vaknar efter dessa drömmar känner jag alltid att det känns underligt tomt när jag inser att det var ännu en dröm. Och framförallt är min nyfikenhet nästan outhärdlig. Var kom hon ifrån och varför är det alltid samma flicka som dyker upp som min dotter i alla drömmar?
Jag har lätt för att forma karaktärer, jag är väldigt kreativ och det är inte alls ovanligt att jag har drömmar som återkommer med samma tema i olika historier under flera år. Ett stort mysterium är det ändå inte, men ändock ett litet. Jag ser henne som en dotter jag kunde ha haft, om jag levde i en annan kropp, under andra förutsättningar. Som att hon är en del i mitt liv i ett parallelt universum.
Även om hon bara är stoff formad ur min egen fantasi känns hon på något vis verklig och jag uppskattar alla de drömmar där hon dyker upp, för det är alltid väldigt trevliga drömmar. Jag tror inte jag själv sörjer ett barn som jag aldrig kommer att få och som inte ens är påtänkt, men monumentet över ofödda barn känns ändå rörande på något vis.
Jag brukar veta precis hur jag ska avrunda mina blogginlägg men idag har jag ingen aning. Kanske skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som försiggår i mitt huvud vissa dagar när tankar på livet dyker upp, men vilka banor de än färdas längs kommer alla till samma destination: jag kommer inte ha några biologiska barn och det är helt okej. Jag hoppas jag kommer vara av betydelse för andra barn i någon mån under mitt liv, men mitt liv måste inte kresta kring egna barn för att det ska kännas värdefullt.
Jag brukar veta precis hur jag ska avrunda mina blogginlägg men idag har jag ingen aning. Kanske skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som försiggår i mitt huvud vissa dagar när tankar på livet dyker upp, men vilka banor de än färdas längs kommer alla till samma destination: jag kommer inte ha några biologiska barn och det är helt okej. Jag hoppas jag kommer vara av betydelse för andra barn i någon mån under mitt liv, men mitt liv måste inte kresta kring egna barn för att det ska kännas värdefullt.
Studsa vidare :)
