Det är med värme och lite vemod som jag sitter här nu, efter många dagar ute i skogen. Tre veckors intensivt planerande, nio års skrivande, skapande och lajvande - nu är det slut.
Nidum är, för den som inte vet, en fantasyvärld som för nio år sedan ritades upp på en servett, av Johan Eriksson och mig själv. Johan var min pojkvän på den tiden, vi var sjutton år gamla och bestämde oss för att vår tämligen nybildade roll- och konfliktsspelsförening skulle arrangera sitt första lajv. Johan hade haft en idé länge, men inte haft någon att utveckla eller förverkliga den med. En fantasyvärld liknande den Tolkien skapade, med alver och orcher, människor och vättar. Allt skulle börja i ett kungadöme vid namnet Eindirien, som vid en konungs död delades upp i tre delar, en del till varje kungason. Danarien, Vardanien och Antornien skapades och kungadömet blev splittrat. Bröderna kom inte överens, och när mellersta brodern dog, började den yngsta och den äldsta broder att kriga om landet mellan dem. Så började Nidumkrönikan, del 1.
Där kom jag, lajvfrälst och helt ovetande om vad det skulle innebära att arrangera ett eget lajv. Vi slutade med en arrangörsgrupp på sju personer, varav flera aldrig hade lajvat tidigare. Vi fick ihop ett deltagarantal på 65 personer. Under en helg kämpade vi och slet, lajvet gick kanske inte som det var tänkt hela vägen, men otroligt nog gav det mersmak.
Nu, nio år senare, och ett antal lajv senare, har Nidum sammanlagt sysselsatt hundratals lajvare i Sverige. Vi har haft både stora och små lajv, spännande lajv och lugnare lajv. De flesta jag känner idag genom min hobby, lärde jag känna genom Nidum. Flera av dessa hade Nidum som sitt första lajv, och finns fortfarande kvar som lajvare. Några av dem arrangerar egna lajv nu. Jag har fått nöjet att lära känna människor från andra länder, och från hela Sverige. Några av dem har jag fortfarande kontakt med, trots att det var så många år sedan vi senast sågs.
Idag avslutades det åttonde och sista stora lajvet i Nidum-kampanjen. Nidumkrönikan är berättad, av mig och av alla deltagare och arrangörer som varit med och fört historian vidare. I många veckor har vi planerat och slitit för att ge denna fantastiska kampanj ett värdigt och episkt avslut, som får oss att minnas det med glädje. Och vilket avslut det blev! På topp, och med stolthet och glädje! Jag tror ingen som inte arrangerat ett lajv själv, förstår vilket hårt arbete det är att hålla reda på 50 deltagare från hela Sverige (och under detta lajv, även Norge), människor i alla åldrar och med olika förväntningar, oliak erfarenhet och olika åsikter. Att planera logistik för människor mitt ute i ingenstans för en hel helg. Vatten och ved, toaletter och transport. Var ska alla slå upp sina läger? Hur gräver vi eldgroparna? Var parkera vi alla bilar? Sedan har vi den andra planeringsbiten i lajv, som också är den mest tidskrävande. Intrigerna ska skrivas, och varje deltagare ska ha en personlig intrig anpassad till just den deltagares roll, som ger deltagaren något att spela på under lajvet, och som samtidigt är anpassad mot lajvets scenario och andra roller. Vad ska vi låta hända på lajvet, så att deltagarna får något att göra? Vilken rekvisita behöver vi, och vilka roller behöver vi för att få lajvets händelser att fungera trovärdigt? Vad kan vi fördjupa i världens beskrivning, vilka riken behöver mer information?
För att sätta detta i mer begripliga ord försöker man som lajvarrangör att ta med samtliga deltagare på en resa till en annan värld som ska känns verklig, med roller som ska byggas upp att vara riktiga personer, med en egen historia, ett eget livsmål och en egen upplevelse. Det är som att bygga ett pussel utan kantbitar. Det går alltid att bygga ut på den, mer och mer, och det är bara tiden och energin som sätter gränsen för hur mycket man bygger vidare. Viktigt är att helheten ser bra ut när man tar ett steg bakåt och betraktar pusslet, men lika viktigt är det att bitarna är så fint skurna att när man tittar nära på det, ska man inte se skarvarna.
Ja, nu är Nidum slut. Detta lajv blev verkligen så bra det var tänkt. I vanlig ordning kan jag alltid hitta små detaljer där man kunnat göra annorlunda eller förbättrat, men denna gång tänker jag bara bära med mig allt det som blev så bra. Alla glada leenden innan lajvet, med deltagare som kom förväntansfulla, nöjda över sina intriger, nöjda över tillvaron. Att sedan få stå mitt i lajvet och se hur alla intriger, allt man planerat, sätts på prov, och tillslut får ett eget liv, en saga som berättas av många människor samtidigt, vars slut man aldrig kan förutse. Och när lajvet sedan avslutas, och alla lajvare kommer fram för att berätta vad just de varit med om, och hur roligt, häftigt eller spännande det var. Jag brukar alltid mäta lajvets duglighet på hur många som efter lajvet har historier att berätta för andra. Denna gång fick jag höra många berättelser, både spännande och roliga. Det gläder mig som arrangör, för då vet jag att lajvet var bra.
Nu ska jag få mig välförtjänt sömn. Ännu är inte allt avslutat med Nidum, papper som ska skrivas, listor som ska sättas i pärmar, ekonomi som ska slutföras och redovisas. Och när allt detta är klart, ska jag blicka tillbaka på Nidum - inte med vemod, utan glädje och tacksamhet över att just jag fick berätta dess historia tillsammans med andra, så fantastiska människor.
Nidumkrönikan III - Eriksborg
Nidumkrönikan V - En Ny Början
Nidum VI - Ur Dvalan kommen
Storkonung Antorn Falk I, till häst
Jag, i arrangörstagen till minilajvet Tarholms Hemligheter.
Nidum är, för den som inte vet, en fantasyvärld som för nio år sedan ritades upp på en servett, av Johan Eriksson och mig själv. Johan var min pojkvän på den tiden, vi var sjutton år gamla och bestämde oss för att vår tämligen nybildade roll- och konfliktsspelsförening skulle arrangera sitt första lajv. Johan hade haft en idé länge, men inte haft någon att utveckla eller förverkliga den med. En fantasyvärld liknande den Tolkien skapade, med alver och orcher, människor och vättar. Allt skulle börja i ett kungadöme vid namnet Eindirien, som vid en konungs död delades upp i tre delar, en del till varje kungason. Danarien, Vardanien och Antornien skapades och kungadömet blev splittrat. Bröderna kom inte överens, och när mellersta brodern dog, började den yngsta och den äldsta broder att kriga om landet mellan dem. Så började Nidumkrönikan, del 1.
Där kom jag, lajvfrälst och helt ovetande om vad det skulle innebära att arrangera ett eget lajv. Vi slutade med en arrangörsgrupp på sju personer, varav flera aldrig hade lajvat tidigare. Vi fick ihop ett deltagarantal på 65 personer. Under en helg kämpade vi och slet, lajvet gick kanske inte som det var tänkt hela vägen, men otroligt nog gav det mersmak.
Nu, nio år senare, och ett antal lajv senare, har Nidum sammanlagt sysselsatt hundratals lajvare i Sverige. Vi har haft både stora och små lajv, spännande lajv och lugnare lajv. De flesta jag känner idag genom min hobby, lärde jag känna genom Nidum. Flera av dessa hade Nidum som sitt första lajv, och finns fortfarande kvar som lajvare. Några av dem arrangerar egna lajv nu. Jag har fått nöjet att lära känna människor från andra länder, och från hela Sverige. Några av dem har jag fortfarande kontakt med, trots att det var så många år sedan vi senast sågs.
Idag avslutades det åttonde och sista stora lajvet i Nidum-kampanjen. Nidumkrönikan är berättad, av mig och av alla deltagare och arrangörer som varit med och fört historian vidare. I många veckor har vi planerat och slitit för att ge denna fantastiska kampanj ett värdigt och episkt avslut, som får oss att minnas det med glädje. Och vilket avslut det blev! På topp, och med stolthet och glädje! Jag tror ingen som inte arrangerat ett lajv själv, förstår vilket hårt arbete det är att hålla reda på 50 deltagare från hela Sverige (och under detta lajv, även Norge), människor i alla åldrar och med olika förväntningar, oliak erfarenhet och olika åsikter. Att planera logistik för människor mitt ute i ingenstans för en hel helg. Vatten och ved, toaletter och transport. Var ska alla slå upp sina läger? Hur gräver vi eldgroparna? Var parkera vi alla bilar? Sedan har vi den andra planeringsbiten i lajv, som också är den mest tidskrävande. Intrigerna ska skrivas, och varje deltagare ska ha en personlig intrig anpassad till just den deltagares roll, som ger deltagaren något att spela på under lajvet, och som samtidigt är anpassad mot lajvets scenario och andra roller. Vad ska vi låta hända på lajvet, så att deltagarna får något att göra? Vilken rekvisita behöver vi, och vilka roller behöver vi för att få lajvets händelser att fungera trovärdigt? Vad kan vi fördjupa i världens beskrivning, vilka riken behöver mer information?
För att sätta detta i mer begripliga ord försöker man som lajvarrangör att ta med samtliga deltagare på en resa till en annan värld som ska känns verklig, med roller som ska byggas upp att vara riktiga personer, med en egen historia, ett eget livsmål och en egen upplevelse. Det är som att bygga ett pussel utan kantbitar. Det går alltid att bygga ut på den, mer och mer, och det är bara tiden och energin som sätter gränsen för hur mycket man bygger vidare. Viktigt är att helheten ser bra ut när man tar ett steg bakåt och betraktar pusslet, men lika viktigt är det att bitarna är så fint skurna att när man tittar nära på det, ska man inte se skarvarna.
Ja, nu är Nidum slut. Detta lajv blev verkligen så bra det var tänkt. I vanlig ordning kan jag alltid hitta små detaljer där man kunnat göra annorlunda eller förbättrat, men denna gång tänker jag bara bära med mig allt det som blev så bra. Alla glada leenden innan lajvet, med deltagare som kom förväntansfulla, nöjda över sina intriger, nöjda över tillvaron. Att sedan få stå mitt i lajvet och se hur alla intriger, allt man planerat, sätts på prov, och tillslut får ett eget liv, en saga som berättas av många människor samtidigt, vars slut man aldrig kan förutse. Och när lajvet sedan avslutas, och alla lajvare kommer fram för att berätta vad just de varit med om, och hur roligt, häftigt eller spännande det var. Jag brukar alltid mäta lajvets duglighet på hur många som efter lajvet har historier att berätta för andra. Denna gång fick jag höra många berättelser, både spännande och roliga. Det gläder mig som arrangör, för då vet jag att lajvet var bra.
Nu ska jag få mig välförtjänt sömn. Ännu är inte allt avslutat med Nidum, papper som ska skrivas, listor som ska sättas i pärmar, ekonomi som ska slutföras och redovisas. Och när allt detta är klart, ska jag blicka tillbaka på Nidum - inte med vemod, utan glädje och tacksamhet över att just jag fick berätta dess historia tillsammans med andra, så fantastiska människor.
Nidumkrönikan I - Vardanska Krigen
Nidumkrönikan II - Vättekungens Arv
Nidumkrönikan III - Eriksborg
Nidumkrönikan V - En Ny Början Nidum VI - Ur Dvalan kommen Storkonung Antorn Falk I, till häst Jag, i arrangörstagen till minilajvet Tarholms Hemligheter. Nidumkrönikan IV - Förbannelsen
Nidum VII - Spelen vid Falz brygga
