Det här inlägget kommer säkerligen väcka en del känslor, trots att jag ska göra mitt bästa för att formulera det här just så att det Inte väcker känslor. Jag har ingen som helst önskan att trampa någon på tårna eller göra någon upprörd med det här. Jag vill bara belysa ett problem jag upplever finns inom alla av våra världar där vi brinner för något, men det jag kommer skriva om här är just hundvärlden - en stor del av min värld. För jag måste erkänna en sak: jag har kastat paj! Och jag vill inte göra det längre.
Att utvecklas som människa och som hundägare anser jag är viktigt. Att jag alltid ska känna att jag kommer någonstans och alltid kan få sträva mot att bli bättre. För mig själv men framförallt för min hund. Det grundar sig i min starka tro att vi har ett ansvar att alltid göra det bästa för våra hundar. Att vi alltid har ett ansvar som vi själva tagit på oss. Hunden kom inte och ringde på dörren och bad att få bjudas in i hemmet, vi som hundägare valde att skaffa hund. Därför är vi också skyldiga att vara den bästa hundägare vi kan vara.
Med det sagt, går jag vidare på just utveckling. För att kunna utvecklas behöver vi olika erfarenheter och olika perspektiv på saker. Jag tror inte att man utvecklas speciellt om man står och trampar på samma ställe. För att kunna nå fram till olika erfarenheter kräver ett visst mått av engagemang och intresse för att söka sig till dessa nya erfarenheter. När det kommer till byte av perspektiv krävs det ett visst mått av öppenhet för nya idéer och en mottaglighet för att kunna se saker ur nya perspektiv. Det är så jag ser på det.
Allt det där kräver ett viss mått av mod.
Något som också leder till utveckling enligt min mening är självransak och ett kritiskt öga till sitt eget handlande och tänkande. Att kunna ställa sig frågan "Varför har jag gjort såhär" utan att göra det till något negativt. Det ska vara ett granskande som inte leder till att man klankar ner på sig själv, bara ser på vad man gör och varför.
Återigen krävs ett visst mått av mod för att kunna göra detta och ännu lite mer för att faktiskt förändra sådant vi inte gör så bra eller är så bra på.
Hundmänniskor är bra männsikor! De flesta jag stöter på är trevliga varma människor som bryr sig väldigt mycket - om sina och andras hundar, om människor, naturen, världen i stort. Det är också engagerade människor som läser på och lär sig och tar sig framåt i relationen till sin hund för att de vill vara så bra de kan bli för sin jycke. Men något väldigt många hundmänniskor är väldigt dåliga på (inlusive jag själv) är att våga ta ett steg ifrån oss själva och vår hund när vi pratar och diskuterar med andra hundmänniskor.
För våra hundar är personliga för oss! Jag tror inte jag mött en enda hundägare ännu som inte haft en nära personlig realtion till sin hund! Hunden är så knuten till våra livsval, vår vardag och till vem vi är, eller vill vara som person. Så allt vi gör runt våra hundar blir personligt. De blir som en slags återspegling på oss själva. Är den väluppfostrad; duktiga du som gjort ett så bra jobb! Juckar den på grannens soffa när ni kommer på besök; skämmes. Du jagar med din hund; din hund blir en symbol för hur du identifierar dig och vilka livsval du har. Du har en familjehund; bäst den tycker om barn, annars har du allt gjort något fel!
Då är det inte så konstigt att vi får alla taggar utåt och slänger oss på andra, äter dem med hull och hår om de så bara antyder att du eller din hund, eller kategorin av hundmänniska du hamnat i, ska ha gjort något fel. För det är i vår värld något vi håller lika nära hjärtat som våra barn, vår familj, vår person.
Det är främst två diskussioner där jag ser att vi hundmänniskor kastar paj på varandra från varsin sida om en stor mur, men vi tycks ha lätt för att göra det i alla slags diskussioner där vi berör hunden som ämne. Vi ska nog vara ärliga och erkänna att det ibland är skön att kasta paj, eller hur? Jag erkänner, ibland känns det jättebra att ta den där stora mentala pajen och hiva den mot någon annan. Men problemet jag ser i båda dessa diskussioner är att muren är så hög att vi inte ser varandra och träffar inte varandra med några pajer heller direkt. Vi är så nära oss själva och vårt eget att vi pratar över huvudet på varandra. Det gäller alltifrån familjehundsägaren till instruktören och tävlingsförare. Alla tycks ägna sig åt det här emellanåt.
Dessa två diskussioner jag vill peta i är:
1. Hårda vs mjuka träningsmetoder
2. Blandras vs renrasiga hundar
Låt oss börja med det första. Så länge jag kan minnas har varje ny träningsmetod som dykt upp i hundvärlden lett till att hundmänniskor väldigt raskt delat in sig i två tydliga lag. Den ena som är emot och den andra som är för. Nu finns det så pass många träningsmetoder att vi alla sitter snart i vårt eget lilla hörn, men om vi generaliserar det till mjuka och hårda metoder får vi två tydliga lag. Jag har följt diskussioner i tidningar och på nätet i många år, mest av allt för att jag själv i egenskap av instruktör ville förstå vad de olika lagen egentligen pratade om och vad som egentligen var definitionen av "hårda" och "mjuka" metoder. Diskussionerna i sig kommer ingenvart, för de som tillhör de ena eller det andra laget har redan bestämt sig och alla dessa diskussioner som till och med utmynnar i direkta bråk mellan folk, handlar bara om att försöka övertyga "motståndaren" om att jag på min sida har rätt. Det finns mycket få gråzoner och de få som verkar stå i dessa gråzoner får skit från båda lagen och drar sig tillslut ur diskussionerna.
Problemet blir det här personliga som vi sätter oss i. Där jag, antingen för att jag fått något sagt till mitt ansikte som jag tog illa vid mig av nån gång, eller för att jag själva skapat mig en bild av kritik som inte fanns där från början, utgår ifrån att andra sidan anser mig vara en Dålig Hundägare. Och ingen vill vara en dålig hundägare, självklart! Så jag tar till tänder och klor redan från början, håller ett välrepeterat försvarstal eller kanske går till attack, hittar fel hos den andre parten istället.
När jag frågar någon på "den hårda sidan" hur de egentligen tränar sin hund, har jag aldrig en gång stött på någon som på riktigt slår sin hund eller skadar den på något vis. Jag har till och med träffat flera hundägare och instruktörer som säger sig tillhöra den "hårda skolan" men som jag tycker använder sig av väldigt mjuka metoder. De själva anser sig vara "hårda" för att de ibland höjer rösten åt hunden eller fysiskt sätter gränser för hunden genom att skjuta bort den från sådant de inte ska göra osv. Det finns inga grepp i nackskinnet och ryck i halsbandet. De hundägarna anser sig bara vara bestämda. Det tycks finnas en allmän missuppfattning att en "hård skola" skulle innefatta att man slår sin hund och åsamkar den smärta och obehag i all sin träning.
På samma vis frågar jag på den "mjuka sidan" hur de tränar. För där är uppfattningen att man matar sönder hunden med köttbullar (ja köttbullsmetoden har jag hört att det kallas också). På den mjuka sidan finns för det första en uppsjö av olika metoder där man har alltifrån shaping till skvallerträning, och allt innebär inte alls att man matar hunden sönder och samman med köttbullar. Det är faktiskt väldigt få jag träffat under åren från den "mjuka skolan" som använder köttbullar, eller annat godis i mängder, det handlar snarare om varierade former av belöningar för att förstärka beteenden man vill ha, och det handlar också om olika former av träningsmetoder som anpassas till situation och hund.
Om vi som hundägare kunde för en sekund stanna upp, komma ihåg att alla människor är olika, alla hundar är olika och vi lever på olika sätt. En hundmännsika som bor i staden tränar och lever med sin hund på ett helt annat vis än en hundmänniska med jakthund på landet tränar och lever. En hundägare som tävlar och tränar draghundar har inte alls samma liv som en hundägare som tävlar och tränar agility. Vi är alla olika och har olika metoder, en del bra, en del dåliga, men så länge jag som hundägare inte slår min hund, gör den illa och plågar den, tycker jag att alla måste få ha sina sätt. Jag har träffat hundar med ägare från både "mjuka" och "hårda" skolan som varit lyckliga och välmående hundar, men också hundar som haft problem och mått dåligt och det är varken mer eller mindre i den ena eller andra kategorin. Jag tror överlag jag själv och alla andra i den här diskussionen gör fel i att kalla det för "mjuk" och "hård" skola, när det i själva verket är många olika varianter på träning av hund, för alla olika smaker, raser, hundsporter osv. Det finns inte längre två lag, men det kastas lite för mycket paj för att alla ska kunna se det!
Så kommer jag till den andra debatten som alltid tar fart på alla forum, i alla kretsar, när frågan kommer upp. Blandras eller renrasig? Själv tycker jag det är en himla dum fråga, för att den är fel. Det ska inte handla om Blandraser och Renraser. Det borde handla om friska hundar i god avel. Om det sen gäller blandraser eller renrasiga spelar mindre roll, ska vi hårddra det är ju alla hundar blandraser mer eller mindre från början, eller hur?
Här delar vi igen upp oss i två lag, med några få undantag i mitten (som oftast inte syns och hörs så mycket eller som folk bara inte bryr sig om). Det är en logisk uppdelning, vi som sitter med en blandras hemma har ett lag och vi som har en renrasig hemma sitter i ett eget lag. Sen kastar vi paj så grädden flyger! Men det blir fel, för den här diskussionen är ju så himla viktig för våra hundar, men vi kommer ingenvart! För vi är så upptagna med att försvara vår eget val av hundköp att vi inte kan kliva ifrån oss själva och se det viktiga. Vi lyssnar heller inte på andra som egentligen tycker samma sak som vi för att de "sitter på ett anat lag". Så vi blir ovänner.
Jag är fullt medveten om att det finns en viss del "rasrasism" bland hundfolk. En del som tycker vissa raser är sämre än andra, eller som anser blandraser vara det bästa men ser ner på renrasiga och tvärtom. Jag vet att det finns samma slags "rasism" bland hästfolk och jag gissar att även kattvärlden har sin beskärda del av läger som anser att vissa raser är bättre än andra. Sånt är bara dumt, det finns ingen ras som generellt är bättre än någon annan, det handlar om vilka vi är som människor, vad vi klarar av, vill ha, kan passa in i livet osv. Att påstå att det finns en ras som är bäst för alla är precis lika dumt som all övrigt rasism. Visst är det självklart att man får tycka just sin egna ras vara den bästa i världen! För självklart sitter vi ju alla med den bästa hunden från den bästa rasen/raserna hemma! För den skull behöver vi inte nedvärdera andra hundar i andra hem.
Jag bryr mig inte om vad för ras det handlar om, ifall det är renraser eller blandraser, så länge det funnits en tanke för hundarnas väl och ve i aveln. Det är det viktigaste, om det sen handlar om en kennel registrerad i SKK eller någon som parat två olika raser på bakgården kvittar för min del. Att diskutera hur man når upp till en sådan avel och upprätthåller den, hur man som valpköpare ska tänka och göra för att det ska bli rätt, ja det är diskussion jag gärna ser och är med i! Det finns fördelar med blandraser och det finns fördelar med rensarer. Det finns också nackdelar med båda, men i slutänden är de alla bryackor som vi tar hem och älskar och vårdar, oavsett vilka de är, friska, sjuka, tokiga, snälla.
Så det jag vill komma fram till är: bara för att vi börjar prata hundavel betyder det inte att jag säger att du har en "fel" eller "dålig" hund hemma hos dig. Dessutom måste vi ju inse att vi har olika smaker, olika liv och gör olika val. Inget är mer rätt än det andra och bara för att jag inte väljer som du eller tycker som du, betyder det inte att jag tycker din hund är dålig.
Det jag tror vi skulle behöva göra i hundvärlden, för att kunna umgås bättre och lära av varandra istället för att kasta paj, är att sluta se andra som potentiella hot mot en egen livsstil och lära oss av varandra istället. Lyssna lite mellan pajerna i alla fall. Vi har ju ändå alltid en sak gemensamt (vilket vi glömmer ibland) och det är hunden som liv och intresse. Oavsett vad vi gör med den, är det hunden och kärleken runt den och till den vi har gemensamt (har man inte den kärleken ser jag inte den personen som en del i detta liv). Tänk så mycket bra vi kunde göra för hundar om vi klarade av att prata med och förstå varandra lite bättre! För någonstans i slutänden tror jag det är hunden som hamnar lite i kläm av att vi använder den som våra personliga måttstockar och paj-katapulter.
Jag vill avrunda med att säga att jag är stolt hundägare och skulle inte välja bort gruppen hundfolk att tillhöra för allt i världen! Jag skriver inte det här för att jag tycker hundvärlden är fylld med dåliga människor. Jag har full förståelse för att det blir personligt och att vi gärna kastar paj för att skydda det som är vårt. Jag gör det som sagt själv ibland, senast idag. Men jag vill sluta med det, jag vill kunna bli modigare och inte ta upp den där pajen som är så lätt att plocka upp!
Jag vet att vår samlade värld av hundmänniskor innehåller en mängd fantastiska trevliga duktiga människor och jag tror också att de flesta av oss brinner för våra hundar och deras välmånde oavsett vad vi kan och inte, oavsett vad vi har för hund och hur vi lever med den! Jag tror också att vi har så pass mycket värme, respekt och kärlek i den här världen att vi inte måste begränsa det till våra hundar, utan kan sprida det lite mellan oss också. Stötta och uppmuntra hellre än kasta paj, dela med oss av mod, för det skulle hjälpa hunden i samhället långt mycket mer, det är i alla fall min åsikt. Tack för att du läst, och med detta önskar jag dig en fin "hundvår"!
