Jag slog huvudet igår. Det borde inte vara något särskilt med det, det gjorde såklart ont just då och det var en ordentlig dunk, men inget som gav mig en bula eller ens ett blåmärke idag. Men, något med den där smällen fick hela kroppen att gå ifrån "det gör orimligt ont men vi hanterar det så gott vi kan, allt är lugnt" till "MAYDAY! ALLE MAN TILL LIVBÅTARNAVIKOMMERDÖÖÖÖÖ!"
Och det har inte slutat, inte ens det minsta. Allt gör ont precis hela tiden. Smärtan är så påtaglig att den blivit ett slags brus. Det är det närmaste jag kan komma en beskrivning, det är som att gå runt med hörlurar som det brusar i, ett konstant monotoniskt brusande. Det är inte riktigt att det hörs egentligen, men det är som sagt det närmaste jag kommer att beskriva det.
Och det har inte slutat, inte ens det minsta. Allt gör ont precis hela tiden. Smärtan är så påtaglig att den blivit ett slags brus. Det är det närmaste jag kan komma en beskrivning, det är som att gå runt med hörlurar som det brusar i, ett konstant monotoniskt brusande. Det är inte riktigt att det hörs egentligen, men det är som sagt det närmaste jag kommer att beskriva det.
Alla värktabletter är verkningslösa mot det här bruset. Det finns där i allt jag gör, och framförallt, i allt jag tänker och känner. Jag blir glad, med brus. Jag blir arg, med brus. Jag är trött idag, och frusen och känner mig ovanligt håglös. Jag försöker arbeta och få ordning på tankarna men allt är bara ett enda spret åt olika håll.
Så idag tänker jag på kontroll. Senaste veckorna har jag dykt ner i det ordet för djurens skull. Hitta vägar och sätt att låta djur återfå kontroll över sina egna liv och kroppar. Idag reflekterar jag över kontroll för egen del. Att få ha kontroll över sin egen situation är viktigt för en människa med, och det är därför vi uppfattar olyckor, sjukdomar och andra plötsliga obehag och bekymmer som så oerhört jobbigt. Vi vill ha lite eller mycket, i alla fall någon, kontroll på saker och ting.
Jag har senaste halvåret känt mig så fruktansvärt hopplös. Jag har inte haft någon kontroll över kroppen som liksom sakta men stadigt blir försämrad på olika vis, och det har varit saker runtomkring jag heller inte kunnat ha någon kontroll över. Det absolut svåraste med att förlora kontrollen är då jag förlorar den över mina tankar och mitt humör. Kronisk smärta har definitivt inte hanterats på bästa sätt av mitt huvud och det är så jävla skrämmande. Jag vill vara en bättre människa än såhär.
Det här året blir året då jag försöker ta kontroll över mig själv, på de bästa sätt jag kan hitta. Jag ska tatuera mig, och det ser jag fram emot att få göra. Att få göra en förändring på kroppen som jag själv bestämmer över. Och jag ska träna vidare, bygga muskler och kondition. Testa mig fram till träningsvägar som fungerar bra. Jag har skapat en arbetsmiljö och framtid i mitt företag där jag utmanas och gör framsteg som är påtagliga och viktiga. Det hjälper en stor del, att jag får känna mig nyttig på något vis. Göra något som räknas för mig själv och någon annan.
Och jag ska bestiga Kebnekaise i år. Såsom kroppen krånglar vet jag inte om jag har fler tillfällen sedan att bestiga berget, så i år tänker jag försöka. Att bestämma mig för vad jag kan göra här och nu, istället för att nojja över en framtid jag inte vet något om, för att sedan ångra allt jag inte gjorde. Kanske tar jag mig inte till toppen, men jag ska i alla fall försöka.
Framförallt ska jag försöka minnas att jag inte är en bil, vars värde försämras i takt med rosten i lacken. Jag är nog en jävligt rostig, hostande gammal traktor, men det är en traktor som fortfarande har en plats i världen och som fortfarande fungerar ändå. Trots rost och sånt!
Kommentera