Alltså, det här är något helt otroligt!
Jag stötte häromdagen på ett känslomässigt hinder. Ett sånt där hinder som man alltid har där, av någon anledning, som gör att man inte kommer vidare i det man tänker göra, för att man helt enkelt inte tar sig förbi det. I mitt fall brukar det sluta med att jag har en dag av ensamhet, där jag känner att världen kan dra åt helvete och jag vill bli eremit.
Utan att gå in på vad det handlar om, för det tänker jag inte, måste jag berätta vad som hände.
Jag tog mig över hindret.
För att du ska förstå hur det här upplevdes, var det som att jag studsade runt i världen som är min hjärna. Det finns olika begrännsingar i den världen, i form av berg, djupa sjöar, vilda forsar och liknande. En del hinder är sådana som man kan se över eller förbi, och man vet att det finns en fortsättning på andra sidan. Andra är sådana att jag inte kan se vad som finns på andra sidan, men vet att det finns något där och det är mest troligt något bra.
I det här fallet var hindret ett berg som jag flera gånger tittat på men aldrig faktiskt försökt ta mig över. Det har inte varit en aktiv tanke, jag har bara aldrig föreställt mig att det var ett berg jag ville ta mig över, eller att jag skulle kunna ta mig över det.
Häromdagen stod jag vid berget igen, och fick ett infall. Ja, det var inte direkt en plan jag hade, eller ens ett aktivkt val jag gjorde, det var ett infall. Jag tog mig över det. Och tro mig när jag säger att det kändes verkligen som att bestiga berg. Jag kände mig slut och domnad i kroppen när jag tagit mig förbi, och det krävdes djup koncentration och uthållighet. Men vet, jag tog mig över. Och när jag stod på toppen och kunde se att det fanns något på andra sidan, var det som en till värld öppnade sig.
Efter den dagen, har jag vid flera tillfällen varit med om samma sak. Jag har klättrat över, simmar igenom, tagit mig under och förbi hinder som jag tidigare inte ens tänkt mig som hinder, bara begränsningar. Varje gång har jag efteråt stannat upp och tänkt: huh! Så underligt!
Och det är befriande. För jag har alltid varit duktig på att ta mig förbi min fysiska hinder. Jag vet att även om det känns som att jag inte ska orka eller har för ont, vet jag att jag kan ändå. Jag vet att jag kan springa en mil, fastän jag föra några år sedan fick veta att jag inte skulle kunna vara ute och springa överhuvudtaget. Men i mitt huvud har hindren alltid varit så begränsande, skapat små skrymslen i världen som jag inte kan nå, och stängt in mig i hörn där jag inte vill vara.
Men nu har jag lärt mig att jag kan. Och för varje nytt hinder jag tar mig förbi, för varje ny del av min värld som jag öppnar, desto starkare känner jag mig, och desto stadigare står jag.
Det är fantastiskt och jag hoppas och önskar att det är något du också upplevt, eller kommer få uppleva i framtiden : ) Studsa vidare!
