My Blue Demon

 

 

 

 

Har du någonsin hatat någon? Jag undrar vad det innebär att hata levande, kännande varelser. Jag förstår precis hur det är att hata en händelse, en situation eller en känsla. Men det är antingen abstrakta saker eller så är det något som inte lever. 

 

Jag har, mig veterligen, aldrig hatat en annan människa eller levande varelse. Jag tror att skulle en annan människa svårt skada eller döda någon jag håller kär, skulle jag kunna uppbåda ett hat för den personen, men jag kan inte tänka mig någon annan situation där jag skulle kunna känna hat. 

 

Vad är hat egentligen? Jag tänker att hat i första hand, och ganska ofta, är en reaktion på rädsla. Att hata någon är att främliggöra något man är rädd för och stöter det ifrån sig (för att känna sig trygg) på olika vis. Hat är också att avsky något och möjliggör att man vågar handla (igen finns någon form av rädsla inblandat).

    Men framförallt ser jag hat som något fegt. En feg och lat väg att vandra för att den är enkel föreställer jag mig. Hat är bara en massa känslor, dåliga känslor som löper amok (ilska är en helt annan sak, ska jag väl poängtera. Jag tycker absolut det är möjligt att vara riktigt förbannad på någon utan att för den delen hata).  

 

Jag tror hat närs av små saker och om man ska se ur ett metaperspektiv på samlat hat i världen bidrar vi alla till det nu och då. Jag tror vi matar hat varje gång vi blir trångsynta eller oförstående, varje gång vi säger något elakt eller gör något elakt, varje gång vi struntar i att bry oss om och varje gång vi blir lata eller rädda. Och då menar jag inte i varje ögonblick av våra liv, jag menar i de situationer när det handlar om hur vi förhåller oss till andra människor. 

 

Om jag ser snett på någon som klär sig annorlunda än mig eller beter sig annorlunda, då anser jag att jag bidragit till något som i slutänden kan bli hat. Och jag tror att det ligger i oss att tänka så ibland, att vilja stöta ifrån oss det som är annorlunda och det vi inte förstår. Jag tror det har med överlevnadsinstinkt att göra, någonstans i oss sitter en inre grottmänniska som behöver vara rädd för sånt som vi inte förstår eller känner till (och det finns ingen vetenskap alls i det här uttalandet, det är bara vad jag själv känner är rätt!). Och jag tror det är fel att skämmas över sig själv och ignorera sådana tankar och känslor. Det blir inte bra. 

 

Det jag tror man behöver göra, och det jag själv alltid försöker göra, är att vara medveten om hur jag tänker och handlar gentemot andra. Och förändra det allteftersom. Om jag möter en människa som jag tycker verkar underlig och jag tänker saker om den människan som jag inte är stolt över, tar jag ett steg tillbaka till mina känslor och tankar, ser till varför jag tänkte dem och väljer sen att istället för att vara sluten och trångsynt, vara öppen och nyfiken istället. 

 

 

Precis som jag tror att hat skapas och närs av att vi alla på olika vis säger eller gör dumma saker, tror jag vi på samma sätt kan göra vår omgivning till en bättre och trevligare plats. 

 

Igår såg jag som sagt en otroligt inspirerande dokumentär om Bronies (finns på netflix om du har det, annars rekommenderar jag starkt att du hittar den och ser den på annat vis!). För er som inte vet så är en Bronie en person (ofta en man i 20-25-års åldern) som ser på My Little Pony och är ett hängivet fan till serien. My Little Pony - friendship is magic, är en tecknad serie som ursprungligen var tänkt för små flickor. Det är en ny version av den gamla My Little Pony, med fem ponies som är vänner med varandra och i varje avsnitt behöver lösa olika problem kring sina vänskapsrelationer eller är ute på äventyr av olika slag. Serien är full av pastellfärger och sång och musik och har i slutet av varje avsnitt en lärdom kring framförallt vänskap. 

    Det som var så fantastiskt med den här dokumentären var att den följde ett antal killar i olika åldrar som av olika anledningar råkat se ett avsnitt av MLP och sen fastnat helt och hållet för det. De skapar egna saker utifrån serien; musik, konst, prylar, kläder, you name it, det finns där! Men det viktigaste är att de tar serien och karaktärerna i den och använder dem för att kunna uttrycka saker de känner eller tycker, använder dem som vägledning i livet och har det som en grund för en gemenskap där alla är välkomna.

 

 

Bland annat följde man i dokumentären med till BronyCon, ett jättestort konvent där Bronies samlas. Eftersom att det till största del är killar och män som är Bronies, är kvinnor otroligt nog lite av en minoritet. På konventet frågade de en tjej hur det var att tillhöra minoriteten. Hennes svar var underbart, jag minns det inte i exakta ordalag med gick ungefär såhär: "Jag kanske tillhör minoriteten men här känns det inte som att man tillhör någon minoritet." För det spelade ingen roll egentligen vem man var, man eller kvinna, stor som liten, gammal som ung, alla där var lika välkomna, hur de än såg ut eller vem de än var och kom ifrån. 

 

Något annat som gjorde mig imponerad var hur lite pengar det rörde sig runt i det här. Givetvis finns det en massa saker man kan köpa, figurer, kläder, gosedjur, konst osv, men framförallt håller man på med mycket välgörenhet. Det finns helt andra värderingar bland Bronies, det handlar inte om att tjäna en massa pengar på en tecknad serie, det handlar om att bidra till en bättre värld i form av stora välgörenhetsprojekt, men också att bidra till vänskap och en gemensap där alla är välkomna! 

    

I slutet intervjuades skaparen bakom serien, Lauren Faust. Hon hade ingen aning om att serien skulle bli så här stor och tilltala så många killar som den gör. Hon sa att hon hoppades på att den här kulturen en dag skulle kunna leda en förändring hos människor, att det skulle öppna upp för framförallt män att få tillåtas vara mjuka, känsliga, varma och öppna. När dokumentären var klar pratade jag och min vän lite om hela fenomenet och konstaterade att hon redan gjort en förändring i världen. För var någonsannanstans kan vuxna karlar stå och kramas tillsammans utklädda till små pastellfärgade ponies? När samlas människor annars på det viset där varken kön eller bakgrund spelar någon roll? Lauren Faust har redan bidragit till en bättre värld enligt min mening, och som min vän sa: hon har fått människor att skapa vackra och fantastiska saker. Det om något är en bedrift. 

 

Så jag väljer att avrunda det här ganska långa inlägget med just My Little Pony. Jag själv fick trugas till att se serien första gången, för att jag, innan jag sett den, hade bestämt mig för att det var barnsligt och fånigt. Efter att ha sett dokumentären om Bronies inser jag att vi alla har potential att skapa något fantastiskt ur precis vad som helst, bara vi bestämmer oss för det och väljer att se på saker med öppenhet, nyfikenhet, respekt och förståelse. My Little Pony hade bara varit en serie för flickor om inte människor världen över valde att använda det och se det på annat vis än bara vad det utgav sig för att vara.