Min hund behövde få träna. Sagt och gjort, vi åkte iväg i går på förmiddagen och tränade.
Det här var scenariot jag hade målat upp för mig:
En glad och peppad svart terrier studsar ut ur bilen för att med viftande svans och fokus i blick se upp mot sin matte med fråga: vad ska vi göra för roligt idag? Jag skulle presentera apportbocken och den glada fokuserade terriern skulle studsa av glädje, sätta sig i startposition och lydigt invänta kommando. Resten av träningen går i samma spår, med energiskt fokus och glädje över att jag verkligen ansträngt mig för träningen denna gång med koner och apportbock och leksaker och frolic i mängder i fickorna.
Vi åker iväg till brukshundklubben. Detta, mitt inbillade naiva scenario, slog inte in. Blev inte verkliget. Prinsessan slutade som Askungen istället för tvärtom. Det här blev det verkliga scenariot:
Fenris hoppade in i bilen, glad över att det visst vankades träning. Väl på plats på brukshundklubben var det SuperFenris som slängde sig ut ur bilen så fort burdörren gått upp. Istället för att fokusera på mig och allt det roliga jag planerat för oss, sprang han en runda på planen, pinkade in en snödriva och kunde lika gärna ha blivit lämnad där en timme. "Tack för att du körde hit mig, jag säger till när jag vill hem igen."
Överskottsenergi! tänkte jag. Givetvis. Låt honom springa lite och sen kan vi börja. När jag ansåg att han var klar med springandet, kallade jag in honom. Genast inledde vi träningen med inte bara ett dubbelkommando, snarare trippelkommando. Nåja, lite trög i starten, vi brukar båda vara det. Men när han ser att vi ska träna med apportbocken kommer det bli andra bullar!
Att få hunden att sätta sig ner vid min sida och inte lägga sig på huvudet för att gnugga in snö tog i alla fall två minuter mer än det borde. Att sen få någon form av egentligen kontakt kändes nästan lönlöst fram till att jag röt i lite och ställde krav på i alla fall lite koncentration. Så, bra startpunkt, hunden sitter och ser på mig. Nu kan vi börja!
Jag slängde iväg apportbocken. SuperFenris visade visst intresse för den. Bra där. Adjö askungen, nu drar vi till slottet! Kommenderar hunden. SuperFenris spränger fram mot apportbocken. Åh, det glada varma hundförarhjärtat! Sammarbete mellan hund och människa när det är som bäst!
Han springer fram till apportbocken, trycker målmedvetet näsan i backen precis intill den och börjar rulla sig. BAM! Verkligheten. Hundförarhjärtat brutalt krossat av SuperFenris som hade hittat: guess what...
Fågelskit.
Jag kommenderar SuperFenris att Ta Den Förbannade Apporten (hundjävel)! Han tittar upp på mig som om jag vore dum i huvudet. Jag börjar gå fram för att starta om på nytt, men då kommer han på andra tankar och försöker ta apporten. Men se, nej det går inte! För den har legat i närheten av bajs!! Rulla i bajs går bra!! Äta bajs går också bra!! Men när leksaker och apporter legat i närheten (allt från några milimeter till två tre meter beroende på intresse att ta föremålet), då går det inte!!!!
Apportering fail. Jag lyckas vid ett fjärde försök på annan plats att få SuperFenris att i alla fall hämta apporten på två meters avstånd utan att rulla sig på vägen eller proppa munnen så full i snö att apporten inte fick plats.
Resten av den 20 minuter långa träningen bestod egentligen enbart av att hitta något moment som skulle kunna gå i närheten av bra så att vi kunde "sluta på topp" som det så fint heter. Han stampade och gled på koner, åt snö, pinkade på bilen, skällde på fåglar och stal godis
Vi asvlutade på topp med att leka "SuperFenris tar förbjudet skräp i munnen och springer som fan medan matte försöker förhindra att skräpet hamnar i magen". Har ni lekt den leken nån gång? Han vore född champion om det fanns med i lydnadsprovet...
Väl hemma kan man lungt påstå att jag inte var särskilt tillfredställd eller nöjd. Men när jag såg den där svarta byrackan väldigt nöjt lägga sig i sängen med sina blöta tassar och somna som ett barn, ja då var det väl ändå ganska lyckat. Han sov större delen av dagen sedan, vilket också kan ses som en vinst. Jag brukar jämför träning med Fenris som att köra bandvagn - trög i starten och kanske inte speciellt snabb men stark, och när man väl kommer igång finns det inget som kan stå i vägen.
Gårdagens träning var mer som att köra en gammal traktor från 60-talet, med skeva dörrar som inte riktigt gick att stänga och en ratt som fick traktor att köra höger när man svängde åt vänster :P Men jag älskar honom ändå!
