Kring resan till Kebnekaise började jag tänka en hel del på hur jag egentligen gör saker och ting. Jag har, under hela mitt liv, känt mig annorlunda och lite avskärmad från alla andra. Jag har alltid haft väldigt svårt att följa instruktioner från början till slut, framförallt om någon står och hänger mig över axeln. Eftersom jag ofta mötts med kritik för hur jag löser saker och ting och ofta guidas av min känsla hellre än fakta och data, blir jag alltid väldigt hemlighetsfull i mina arbetsprocesser och vill göra det i mitt eget hörn, inte ha någon som stör mig.
För såhär: jag vet att mitt sätt fungerar. Nästan alltid. Och när det inte fungerar litar jag på mitt förnuft att kunna ändra mitt sätt och pröva något annat. Därför behöver jag inte andra som talar om för mig hur jag borde göra och vad som (i deras värld) är det enda rätta att göra det på.
Hela uppväxten präglades av det där, att människor såg hur jag gjorde något och sa "Men sådär kan du väl inte göra?". Jag tycker alltid att jag börjat i fel ände, haft ologiska följder i problemlösning, varit dålig på att organisera och hålla ordning, känt mig klumpig och slarvig. Att det jag gör ger sämre resultat när jag gör det på mitt sätt än när någon annan gör det på "rätt" sätt.
Men nu, som vuxen, som lite mer modig och som lite starkare i mig själv och tron på att jag kan, ser jag det på annat vis. Det finns inget "rätt" sätt för allt här i världen. Det finns "ditt" sätt och "mitt" sätt. Om vi samarbeta måste vi hitta Vårt sätt, där man får möta varandra, vara lyhörd och villig att kompromissa.
Som vuxen har frågan flyttats från "varför gör jag alltid fel" till "varför känns det som att jag alltid gör fel". Jag vet svaret nu! Och det blev väldigt tydligt när vi skulle till Kebnekaise.
När vi hade bestämt oss för att åka möttes både jag och min kompis av den här reaktionen "Va? Ska ni upp på Kebnekaise? Hur ska ni bo egentligen, hur tänkte ni lösa det här? Ni måste väl förstå att det är högt och brant och kallt och långt att gå och ni måste ju resa hit och göra såhär. Ha den här utrustningen, annars går det inte och kanske är det bäst att ni stannar hemma istället och gör något lättare tills ni fått mer erfarenhet." Jag kan räkna på en hand antalet glada uppmuntrande reaktioner som jag mottog.
Nu är vi dom vi är så vi lyssnade inte så noga på någon annan. Vi planerade, samlade ihop den utrustning vi behövde och sen gav vi oss iväg. Under hela resan möttes vi av samma reaktioner från människor vi mötte under resan. "Ska ni börja gå sent på kvällen? Ni vet väl att det blir mörkt." "Ska ni verkligen gå sådär långt, ni vet väl att det tar lång tid?" osv.
Men vi gick i mörkret. För vi hade ficklampor och det gick bra. Vi gick långt dessutom. Det var inte mörkret som gjorde att vi avbröt, det var för att vi rest i 14 timmar. Vi sov i vårt billiga tält, åt vår egna mat. Vi använde den utrustning vi köpt och lånat ihop och vi klättrade uppför Kebnekaise med det vi hade. Trots lungproblem och sjukdomar och krämpor. Vi tog oss inte hela vägen, vi gjorde inte allt på det vis vi hade planerat och vi möttes av en hel del omständigheter som förändrade resan, som vi inte hade kunnat förutse eller kontrollerat. Men när jag går igenom alla våra bilder och filmklipp gör vi inget än att skratta. Jag vet hur ont vi hade och det syns hur slitna vi var, men vi skrattade oss igenom hela resan. Vi trivdes hela vägen. Vi lärde oss tonvis, saker vi inte kunnat lära oss om vi inte hade genomfört det här. Vi bär med oss minnen från den resan som kommer vara för resten av livet.
Under hela resan blev alla problem formade till en upplevelse på vägen. Det var inte detaljer som lades till i en hög av "misslyckanden". Vi såg inga nederlag när något inte blev som planerat. Inte ens att avbryta klättringen mot toppen blev ett nederlag. Allt var bara upplevelser och lärdomar.
När jag startade mitt företag gick jag igenom en liknande process av många "Men ska du verkligen"-åsikter. För människor hade många förutfattade meningar om hur det var att starta företag. Speciellt ett företag som handlar om hantverk och hundträning. Det var vad som fick mig att dra på det så länge. Jag vet inte hur många år jag planerade och tänkte men aldrig kom till skott. För redan innan jag hade försökt kändes det som att det var kört. När jag väl gjorde det, uppdagades det att det visst gick. Dessutom väldigt bra.
Så varför känner jag att jag alltid gör fel? För det finns många förufattade meningar om hur saker och ting ska och bör vara. Människor försöker, i all välmening tala om att det är fel, men upplevelsen av det blir negativ. Jag känner mig dum och underlig som får galna idéer och utför dem. Lite som en excentrisk vetenskapsman med håret på ända!
I slutänden gör jag ändå på mitt sätt. Jag litar på att det oftast fungerar och när det inte gör det är jag smart nog att förstå att jag behöver ändra på något. Uppenbarligen gick det att starta företag. Och uppenbart gick det att resa till Kebnekaise. Uppenbarligen kunde jag lära mig cykla fastän läkarna sa att det var omöjligt. Det är mycket jag gjort som varit riktigt bra, för att jag gjorde på mitt sätt. Och när det inte gått bra har jag lärt mig saker. För som jag ser det gäller det att våga med förnuft. Våga ta steget ut, våga satsa och framförallt, våga att inte lyssna på välmenande människor som talar om för dig vad du inte kan eller borde göra.
Som min mamma alltid brukar säga: allting går, utom snörliv på en gris!
