Han var bara ett lakritstroll
Det hela började en sommar i min bil. En grön gammal Ford kombi, som vibrerade när man körde snabbare än sjuttio. Det var alltid under sena kvällar, ja nästan morgnar som vi körde runt i Umeå. Mellan Carlshem och Haga, där hans föräldrar bodde och det som alltid var slutmålet för våra resor. Medan den uppgående solen färgade himlen rosa, arbetade vi igenom alla samtalsämnen man kan tänka sig mellan två människor som underligt nog visade sig vara mer likasinnade än vad man kunde tro.
Varje ny bilfärd var ännu en byggsten i vår vänskap mellan mig och Lakritstrollet.
Det var som sagt underligt. Jag var en naturmänniska. En stor del av mitt liv cirkulerade kring mina hundar; att gå långa skogspromenader eller åka iväg och träna lydnad. Han var en stadsmänniska, gick ofta ut på kvällarna, drack sig full och tog till synes dagarna lite som de kom. Jag stannade hemma på kvällarna för att se film och äta godis, var nykterist och gick gärna och lade mig i tid på helgerna så att jag skulle kunna stiga upp tidigt. Han kunde inte tänka sig att bo i något annat än en lägenhet medan jag själv inte kunde tänka mig att bo i något annat än ett hus långt ute på landet, den dagen jag kunde ha råd med det. Han drack kaffe och jag te. Han var en svår konstnärssjäl, och jag en positiv lanttjej.
Det enda vi redan från början delade var vår avslappnade attityd till livet och rollspelshobbyn. Det var så vi träffades första gången, något år tidigare än den där sommaren. Vi hade sagt hej till varandra på det där artiga sättet som man ju gör när man träffar någon ny, och sedan hade det inte blivit mer av det.
Vi kunde aldrig säga när exakt vi hade kommit varandra nära. Det var inte en specifik händelse eller en specifik dag. Men det var den där sommaren, och de där bilturerna. Jag hade bil, det hade inte han. Nog kunde han ha gått, men det hade inneburit att våra nattliga samtal hade tagit slut mycket tidigare än vad vi båda ville. Dessutom var det något speciellt med bilen, det kände vi redan första gången. Både jag och Lakritstrollet hade mycket roligare i bilen, skrattade mer, var mer avslappnade. Vi delade bilen som vår egen lilla hemlighet, fastän det egentligen inte alls var hemligt och både små och stora idéer och galenskaper föddes i den där bilen.
Vi avslutade vår sommar med en lång roadtrip ner till Molkom. Där lämnade jag av Lakritstrollet tillsammans med alla hans saker och vad som skulle ha kunnat vara slutet, blev istället en början på något nytt.
Lakritstrollet och jag bestämde en dag, efter ett samtal med varandra, att vi aldrig skulle kunna tänka oss att bo med någon än möjligtvis varandra. Sagt och gjort, en dag flyttade vi ihop i samma sunkiga studentlägenhet på Ålidhem. Varken mitt eller Lakritstrollets liv hade blivit som vi, den där sommaren för så länge sedan, hade tänkt oss men vi var ändå ganska nöjda med vår allians i den nya lägenheten. Vi satte oss aldrig ner för att diskutera och bestämma hur vi gjorde med matlagning eller ordningen i skåpen. Varför skulle vi göra det? Städa och diska, det fick vi väl se till att vi balanserade så att det inte blev orättvist, men varför behövde vi prata om det? Överhuvudtaget pratade vi inte speciellt ofta på dagarna. Det var som att vi satt en standard för våra samtal i den där bilen; alla våra diskussioner och samtal startade alltid sent på kvällen, som tidigast efter klockan tio. Flertalet nätter satt vi på var sida om köksbordet, med kökslampan ovanför oss och varsin kopp varm dryck framför oss, som givetvis långsamt svalnade allteftersom tiden gick och vi glömde dricka upp den. Utanför kunde vi se solen sjunka ner bakom de andra husen, för att sedan stiga igen. Någonstans i soluppgången tittade vi båda på klockan då alla samtalsämnen blivit uttömda, önskade den andre god natt och gick till våra rum. Det var egentligen de enda stunderna vi faktiskt pratade med varandra och sågs, eftersom vi annars hade så olika dygnsrytmer att vi knappt bodde tillsammans samtidigt i den där lägenheten.
Till en början var det tänkt som en tillfällig grej det där, att vi bodde ihop. Vi var båda medvetna om att vi hade drömmar på olika håll och att inget varade för evigt. Men månaderna gick och blev till år och snart fanns inget annat alternativ än att bo i den där sunkiga lägenheten på Ålidhem, Lakritstrollet och jag.
Alla vänskaper har sin egen jargong antar jag. Mitt och Lakritstrollets vänskap var kanske inte alldeles vanligt och vår jargong var det absolut inte. Vi började redan under den där sommaren att hitta på låtsasfigurer som tillslut blev alldeles verkliga. De fanns där med oss hela tiden. Den mycket snuskige Gubben på Berget, den onda Chewitsdraken och hans motpol Nutellasvinet var några av dem. När vi flyttade ihop växte skaran av personer och karaktärer som bosatte sig i vår lägenhet en efter en. Lakritstrollet var den som stod för de flesta, men jag började långsamt misstänka att de flyttade in i just vår lägenheten på grund av att jag tillät det och till och med uppmuntrade det.
Denna underliga jargong, som ständigt växte sig större, blev tillslut en vardag. Jag reflekterade inte över att det var så många andra som bodde i vår lägenhet att det knappt gick att ställa av sig skorna i hallen, förrän vänner kom på besök en dag då jag och Lakritstrollet satt vid vårt köksbord och knaprade på kakor. Skorna fick de väl av sig, och de tog sig in i lägenheten också, men vid bordet, se där fick de knappt plats. Vi hade just innan våra vänners besök trollat fram de bittra norrländska gubbarna, där Lakritstrollets gubbe var aningen mer bestämd än min egen. Båda gubbarna satt och klagade högljutt över tvätten som de behövt hjälpa till med under dagen då det varit julstädning i huset, och vännerna, ja de fick sätta sig där det fanns plats och vänta på sin tur. Så småningom gav sig gubbarna och lämnade i egen takt lägenheten för den gången. Nu kunde våra vänner få sin tid med mig och Lakritstrollet.
Det var något underligt med Lakritstrollet. Jag vet att jag alltid varit lite annorlunda, men kanske är det en känsla alla människor bär på. Men Lakritstrollet, och alla våra inneboende gäster som vi delade, var det något annat annorlunda med. På håll och bland ”vanligt folk” såg Lakritstrollet ut som vilket kille som helst. Det gick tydligt att utläsa av hans kläder och utseende Humanist, Politiskt Intresserad, Akademiker, och vissa dagar också; Skapande Själ med Inriktning på Film. Han var trevlig och intelligent med mycket humor men också med ett stort allvar. Sådan var han inför det ”vanliga folket”. Men i lägenheten var det annorlunda. Så fort den där dörren stängdes och det bara var vi två, kom Lakritstrollets riktiga jag fram och plötsligt samsades vi igen om utrymmet i hemmet med en mängd andra personer och små figurer.
Alla hade de en funktion och de dök upp när vi minst anade det. Ofta gick det att se ett samband mellan Lakritstrollets serietittande och de nya gästerna i lägenheten. Tidigt i vår samlevnad lärde jag mig att Lakritstrollet gärna spenderade långa stunder framför datorn med en serie som maniskt avklarades i ett svep, eller olika klipp som skickades mellan vänner eller delades på communitys. När jag hörde det kraxande skrattet inifrån hans rum, visste jag nästan alltid att en ny individ snart skulle ta sin plats i vår soffa, eller vid köksbordet. Om detta stirrande på datorskärmen blandades med en kaffekopp för mycket, kunde jag med säkerhet veta att vem som nu än flyttade in, skulle bli lite mer galen eller underlig jämfört med de andra figurerna och personerna.
Funktionen, ja det var inte alltid något som var förutbestämt. Ibland var det en speciell situation som födde en speciell figur, som sedan bara knackade på vår dörr denna speciella situation uppstod igen. En del personer tycktes skapas ur kaffestirr eller sömnlöshet, stress eller bara på måfå.
Allt detta, med Lakritstrollets och mina egnhändigt skapade vänner, tog jag men jämnmod för det mesta. En del av gästerna i vårt hem tyckte jag mer om än andra givetvis, man kommer ju inte överens med alla här i världen, eller hur? Den otrevlige skåningen som alltid stötte på mig, för att han ledsnat på sin fru Agneta, var aldrig en välkommen gäst. Inte heller hade jag mycket till övers för Skrevgreven, eller Jaques, den sliskige fransmannen. Ernst Hugo var alltid en välkommen gäst, så länge han inte rörde i min mat. Vilket han tyvärr alltför ofta gjorde. Min stora favorit var ändå den blyge killen med finnar i ansiktet, som bara ville vara ninja, och trodde att han var det. Bögarna James och den andre (vars namn vi aldrig tycktes komma ihåg), var också välkomna och uppskattade gäster, så länge de inte bråkade om de där försvunna Sex and the City-filmerna…
Dagen då jag inte längre kunde blunda för den galenskap vi levde i, Lakritstrollet och jag, var dagen då Espressokokaren presenterade sig. Fram till denna punkt hade alla våra gäster varit lite som spöken, formade helt och hållet utifrån vårt eget tycke och till synes ur luften. Med Espressokokaren var det annorlunda, för den hade bara varit en vanlig Espressokokare som stått tyst och död på vår slitna och solkiga spis under mer än ett år. När den plötsligt väcktes till liv av Lakritstrollet, ja då klarade jag inte längre att uppehålla min illusion av att allt var normalt, och jag kapitulerade inför Lakritstrollets vilda påhitt. Lenard hette Espressokokaren, som kokade och spydde upp det där gudaskänkta kaffet i Lakritstrollets kopp varje morgon och kväll i vårt hem. Egentligen var han inte alls en Espressokokare, utan en slav från Afrika som slitit hela sitt liv på ett bomullsplantage, dött och återfötts till Espressokokare. Den kvällen spenderades i köket. Min och Lenards samtal var nästan lika givande som det brukar vara med Lakritstrollet, och inte var det väl underligt, eftersom det var Lakritstrollet som väckt Lenard till liv.
Den talande Espressokokaren fick mig att börja undra hur Lakritstrollet kunde få saker och ting att leva sådär. Jag har alltid haft en förmåga att sätta namn och personlighet på alltifrån mina mjukisdjur som liten, till bilen jag kör som vuxen, och jag anser mig själv vara kreativ på många vis. Men inte som Lakritstrollet. Han hade en speciell magi, något som måste ha följt med dagen då han kom till jorden. För vid det laget började jag tro att Lakritstrollet inte alls var någon normal kille med magisk fantasi och en förmåga att väcka liv i saker, utan snarare något underjordiskt. Som ett troll. Ett magiskt troll.
Även om det ibland var trångt i lägenheten, och även om det ibland kunde kännas irriterande att Lakritstrollet släppte lös Strutsen eller Gansta-rapparen eller någon av de andra då jag mest av allt ville få vara ensam och ha lugn och ro, insåg jag att jag trivdes bra. Lakritstrollet och jag fungerade bra, vi hade en balans i vår lägenhet och i vår tillvaro. Vi pratade sällan om saker och ting, det löste sig ändå. Men vi kunde tala om sådant som vi behövde tala om, när det krävdes. Trots att vi båda var personer med distans till andra, kunde vi hålla oss nära då det behövdes som mest, och även om vi sällan ställde frågor, visste vi när de rätta frågorna skulle ställas. Tillsammans med våra inneboende gäster som ständigt kom och gick, ökade och minskade i mängd, trängdes med oss i soffan och köket, vid måltider och framför vår TV som Lakritstrollet bestämt ansåg att vi behövde, skapade vi våra egna traditioner, och vår egen lilla värld. I en sunkig studentlägenhet på Ålidhem.
Lakritstrollet var inte bara ett mysterium för mig, också för mina vänner. Vem var han egentligen? Vad gjorde han? En del var rädda för hans magi, den osynliga galenskapen, som jag sedan länge avskrivit som galenskap och hellre kallar för gåva. Andra ville förstå den, få vara med och givetvis var de välkomna att trängas med Lakritstrollets och mina alla vänner i lägenheten, men ytterst få vågade stanna kvar någon längre stund. En del vänner skakade bara på huvudet och konstaterade att det var ett mysterium vi aldrig skulle få svar på.
För egen del slutade jag fundera över Lakritstrollets sanna natur och magi, för att kunna luta mig tillbaka och bara njuta av tillvaron och lugnet. För trots trängseln hemma, kantades vardagen av ett stillsamt lugn, som när ett stilla regn smattrar mot rutan en förmiddag och man sitter inne och läser en bok över en kopp te. Vad som än gjordes - matlagning, städning, TV-tittande - gjordes det med lugn. De enda stunderna då lugnet inte infann sig, var i våra kreativa processer, där Lakritstrollet alltid växte fyra meter och slog i huvudet i taket, välte omkull möbler och spillde kaffe på golvet, allt i en galen röra som vi tillsammans alltid visste skulle komma då vi satte oss ner för att diskutera en idé.
Men så kom den där dagen. Det var i sin utformning en helt vanlig dag, mitt i veckan, då inget speciellt hände för någon av oss. Lakritstrollet kom hem efter en dag av studier, och jag hade spenderat min dag på mitt arbete, och satt med min mat i famnen då han steg innanför dörren. Genast blev det lite mindre plats i lägenheten, som det brukade bli när Lakritstrollet kom hem. En del av våra gäster var mina, men den större delen av dem var Våra eller Hans gäster.
Vi bytte några ord om hur dagen varit, och han gick in till sitt lilla rum, medan jag återgick till min mat. När kvällen sedan kom, kopplade jag hunden och begav mig ut på den sedvanliga eftermiddagspromenaden. Höstvädret var vackert, förmiddagens regn hade börjat torka undan från gatorna och luften kändes frisk och sval.
Då vi kommit tillbaka, hunden och jag, och vi steg in genom dörren, slogs vi av en lukt som spridit sig i hela lägenheten. Lukten av lakrits. Jag släppte hunden, ropade för att signalera att jag var hemma och frågade vad det var som luktade. Jag fick ett pipande svar inifrån vardagsrummet, sparkade av mig skorna och gick dit för att se vem det var. Kunde vi ha fått en ny hyresgäst?
Där satt han, Lakritstrollet. Han var ett troll, såsom jag en gång hade gissat, men att han skulle ha varit gjord av lakrits hade jag väl aldrig kunnat gissa. Svart och alldeles gelé-aktig, lite som en pudding, satt han i min pappas gamla slitna fåtölj som vi fått, och nästan rann ut över kanterna. Han hade varit dum nog att sätta sig i badkaret lite för länge och nu höll han på att lösas upp. Lätt förtvivlat undrade jag om han skulle försvinna nu, och om jag skulle behöva rengöra både golv och fåtölj efter honom. Och hur skulle det bli av alla våra gäster?
Men Lakritstrollet klappade mig på handen och sa med ett snett, rinnande leende att om vi bara öppnade fönstret en stund, och lät den kalla höstluften göra sitt arbete, skulle han snart vara som ny igen. Om än lite hopsjunken och sned.
Det var något både jag och Lakritstrollet kunde leva med.
