Att arrangera lajv. Kanske är det som att öppna en bok. En magisk bok. Jag som arrangör skriver prologen. Jag bestämmer hur framsidan ska se ut, layouten, och jag bestämmer hur tjock den ska vara. Men jag överlämnar den sedan till deltagarna. Tillsammans skriver vi sedan sagan. Fyller varje sida med text och illustrationer där allt finns med från lyckliga stunder till sorgsna ögonblick. Det finns hat och mycket kärlek, det finns roliga saker, tråkiga saker. Stora saker och små små detaljer som kanske inte hade kommit fram om vi inte hade skrivit det tillsammans.
Och varje sida som skrivs, det upplevs i samma stund som det skrivs. Vi lajvare har ynnesten att uppleva det tillsammans och enskilt, där och då. Vi får uppleva spänningen av att inte veta vad som finns på nästa blad, och vi får uppleva spänningen i att inte veta vad som kommer hända härnäst, för även om jag vet hur min roll ska agera, har jag ingen aning om vad de andra som deltar kommer göra.
Jag som arrangör har äran att ändra förutsättningarna, att förändra och bjuda in till olika upplevelser. Jag kan hjälpa deltagare att få veta hur det känns att måla in sig i sitt eget hörn och sedan hitta vägar därifrån, Hur det känns att förlora allt och sedan hitta styrka att bygga upp livet igen. Hur det känns att befinna sig mitt i en katastrof och med medmänsklighet ta sig därifrån levande. Jag kan bjuda på möjligheter att testa gränser för vad man klarar av psykiskt och fysiskt men med trygg förvissning om att man inte är ensam, att man alltid kan bryta, backa tillbaka och gå en annan väg.
Framförallt har jag äran att lära mig. Om människor, världen och livet. Det är stort. Jag får skriva en magisk bok tillsammans med andra. Det är fantastiskt, och jag kan inte tänka mig ett liv utan det.
