Jag har perioder då jag väldigt ärligt kan berätta saker för folk utan att det tar emot eller känns konstigt. Sen har jag perioder då jag inte får fram ett endaste ord.
Ju äldre jag blir nu, desto mer balans får jag i hur jag ska förhålla mig till min omgivning, vad jag kan berätta, vill berätta och för Vem. Den här bloggen har varit en stor hjälp för att uppnå just det. Den har möjliggjort för mig att kunna berätta saker för andra utan att vända mig till en specifik person. Jag har dock haft som någon slags regel för mig själv att censurera en hel del, och att låta bli att skriva om vissa saker. För att jag tänkt saker som att "folk bryr sig inte", "det kanske blir obekvämt för nån" eller "det där är inte alls intressant".
Nu har jag beslutat att den här bloggen från och med nu är för mig. Det är upp till var och en att själv bestämma om man vill läsa vad jag skriver eller inte. Och nu kommer jag använda den som en kanal för att ärligt, för mig själv och andra, förklara vad som händer och sker i min neurologiska utredning. Jag har under senaste veckorna känt det som om jag bär på en stor hemlighet. Idag sa en vän till mig att stora saker som man aldrig pratar om kan lätt bli mycket större och tyngre än vad de är. Och det är sant. Jag har börjat inse att det jag inte säger blir tunga hemligheter. Det ges någon slags stämpel av att vara speciell och Stor. Dramatisk.
Så jag tänker ärligt och odramatiskt beskriva vad som händer och sker kring det här för att slippa känslan av att jag smyger runt med något. Att jag visar upp falska fasader för andra. Det tar energi, det känns inte rätt där jag befinner mig i livet just nu, varken mot mig eller de olika relationer jag har till andra. Testa något nytt var det. So here it goes:
Jag borde väl egentligen sova nu. Jag var på väg att sova. Tog en dusch. Krossade tvålpumpen. Kastade tvålpumpen. Gick till sängs, släckte lyset. Sen började tankarna mala trots att jag försökte. Jag krossade tvålpumpen. Varför? Jo för att greppet om den inte höll. Kanske var pumpen hal. Kanske var jag bara klantig. Kanske höll inte handen så hårt om den som jag trodde. Hur som helst tappade jag den. Pang i golvet och den gick sönder. Min fina tvålpump som jag hade målat en get på. Det var egentligen inget särskilt, jag kan måla en ny utan problem. Pumpen var varken dyrbar eller hade något sentimentalt värde men ändå kändes det så hemskt att jag krossade den. Först skämdes jag. Sen blev jag arg. Ilska blev till någon slags sorgsenhet och sen gav jag upp och tände lyset. Gav upp om sömnen. Tog fram paddan och började skriva det här inlägget. För jag måste erkänna att när jag reagerar starkt på en trasig tvålpump är jag inte alldeles så välbalanserad som jag brukar. Inte alls faktiskt.
Varför var det så jobbigt då, att tappa en tvålpump? Alla gör ju sånt ibland. Det var inget särskilt med den här gången. Egentligen. Men det blev som ett slags omen om vad som kanske komma skall i framtiden. Det skrämmer mig. Och nej det fungerar inte att säga; du vet ju inte hur det blir. Du vet ju inte säkert vad det beror på. Du överanalyserar nu.
Det fungerar inte av den enkla anledningen att svaret på att jag överanalyserar, är ett rungande Ja. Jag överanalyserar. För det är så jag gör. När något händer, en ny situation uppstår, bryter jag ner den i små bitar och förstorar upp dem. Går igenom värsta möjliga scenario. Inte för att plåga mig själv, inte för att jag är pessimist - det är en försvarsmekanism. En coping-strategi. Genom att gå igenom det värsta scenariot möter jag de största rädslorna och hittar vägar för att lösa det innan det sker. Vilket gör att vad som än händer sedan har jag en lösning. En ny väg att ta Och det ger mig trygghet. Det gör ont att gå igenom det värsta som kan hända, men det hjälper mig. Det gör mig starkare att få möta rädslan head on och övervinna den.
Skillnaden den här gången är att rädslan är så mycket större och kopplad till så många saker som jag håller dyrt och heligt. Rädsla kring kontroll över mig själv, kring hur andra kommer bemöta mig och uppfatta mig om jag får svårare neurologiska problem i framtiden. Det skrämmer skiten ut mig rent utsagt. Får mig att känna mig som sju år gammal som vaknar med mardrömmar mitt i natten. Får mig att vilja krypa ihop med en nalle under täcket, eller gömma mig i en garderob tills det onda är borta. Det får mig att vilja sitta i någons famn där jag får höra att allt blir bra. Får mig att vilja slå på en tecknad film och äta godis. Vad som helst som känns tryggt och enkelt och smått. Men jag är inte åtta, jag är trettio. Jag kan inte gömma mig för det, jag måste arbeta mig igenom det och det är vad jag gör just nu. Ser på det värsta scenariot och arbetar igenom det. Det gör ont, jag är rädd och känner mig liten. Det tar energi men jag vet att jag vinner på det i slutänden. Tills dess får jag acceptera att jag just nu har nära till tårar och ilska, inte för att jag går runt och känner mig ledsen utan för att alla känslor sitter lite ute på huden just nu. Och jag accepterar att det blir lättare stunder och tyngre stunder på dagarna och att tankarna svänger mellan allt som är bra och allt som skrämmer. Acceptera att saker och ting måste få komma i den takt det gör, och hanteras på vilket sätt jag än väljer.
Det låter nog som jag har det sjukt jobbigt just nu. Det är inte så. Det här är en del av många andra saker i livet. Framförallt lever jag med en massa kärlek. Till min familj, min flickvän, mina djur, alla mina vänner, mitt arbete och mig själv. Faktiskt så finns det kärlek till mig själv där, och det är något jag inte haft lika påtagligt tidigare. Jag är måhända inte frisk, men jag är friskare än jag varit på många år. Inga akutbesök en gång i månaden. inga starka mediciner som måste tas. Jag kan träna, på mitt sätt, jag är stark och uthållig. Saker jag varit rädd för tidigare skrämmer mig inte. Jag har en massa drömmar om framtiden och alla möjligheter att förverkliga dem. Framförallt har jag lärt mig att jag påverkar helt och hållet min väg i livet och jag formar mina drömmar, har förmågan att få dem bli verklighet. Det finns så galet mycket fint i livet just nu så nej, för det mesta om dagarna är jag i grund och botten lycklig. Livet är fint. Det andra, rädslan, den ovana känslan av bräcklighet, det är något tillfälligt och naturligt. Det är bara känslor. Det går över.
Det blev ett långt inlägg inatt men så får det vara. Nu ska jag ta mig an sömnen igen. Det här Skrivandet fick ordnng på alla tankar. Jag lyssnar på vinden utanför och hundens snarkningar och känner lugnet. Livet är ett äventyr som ska upplevas. Studsa vidare och godnatt :)
