Min hund är galen.
Det är konstaterat sedan tidigare. Lite lagomt knäpp sådär. Och alldeles underbar.
Jag lär mig något nytt varje dag. Jag finputsar mitt hundsinne, tränar min reaktionsförmåga, bygger styrka och tränar balansen. Igår lärde jag mig att kombinationen nysnö+överskottsenergi+gångväg leder till Kullerbyttor. Fenris har gjort det här med att rulla till en konstform. Redan som liten tränade han dagligen på att, i olika hastigheter, slå volter och kullerbyttor för att på våldsamast vis kunna slänga sig ner på marken inför en rullning. Hans favorit var att spricka allt han kunde rakt fram och köra ner huvudet mellan frambenen. Så fick krafterna och gravitationen göra resten.
Igår spenderade han 30% av promenaden på i alla fall tre ben. Svårt att avgöra när han studsar runt hela tiden. Resterande 70% spenderades på rygg. Därför kunde man ju tro att jag skulle vara förberedd när han voltade ner i backen framför en intet ont anande tant som var ute och promenerade.
Jo, du läste rätt.
Han fällde henne nästan. Mig också. Hundjäkel. I godan ro gick vi där efter den ganska vältrafikerade gångvägen, han snusade i kanterna och jag höll uppsikt efter cyklister som med jämna mellanrum svischade förbi. Plötsligt hade jag inte hunden efter kanten längre, utan mitt på gångvägen, och precis framför fötterna på den här stackars tanten slängde han sig ner för att rulla. Jag hann på börja ett "Nej" men det är liksom försent när han väl börjar.
Tanten fick slänga sig bakåt för att inte få Fenrisrumpa på sina ben. Jag stod och drog i kopplet för att få byrackan att kliva upp, men icke. Han hade hittat en alldeles fantastisk fläck att ligga och gno sig i, och jag förstod helt enkelt inte hur underbart och viktigt det var att få göra det ordentligt.
Tack och lov var det här en tant som ansåg det här mycket underhållande, så till den grad att hon nästan kiknade av skratt. Fenris hade inte ens registrerat att det fanns någon annan på vägen förrän han var klar, rest sig upp och skakat snö ur pälsen. Tanten tyckte att det där såg ju skönt ut. Fenris höll med. Sen skällde han lite på henne och hon skrattade ännu mer, och så gick vi åt varsitt håll.
Byracka.
