Här kommer en sak om kroniska smärtor: det handlar inte om att få smärtan att försvinna, det handlar om att hantera smärtan när den kommer, på bästa sätt.
När jag får frågan hur man bäst hanterar smärta får jag känslan av att några tror jag sitter på dold visdom om hur man får smärta att försvinna. Det är inte det jag gör. Jag hittar sätt att härda på. Att knata på trots allt. För det är ungefär som att ha en granne som spelar hög musik. En del dagar spelar grannen lättsam musik, lite pop sådär, nån ballad. Det är inte din mysiksmak men du kan fortsätta vardagens bestyr och ha det i bakhuvudet. Vissa dagar är det rapp på hög volym. Jag avskyr rap-musik... Det är dagar som blir jobbigare. Sen vissa dagar spelar grannen den hårdaste slå sönder-instrument-mot-ditt-ansikte-dödsmetall på högsta volym så du knappt hör vad du tänker. De dagarna är hopplösa att få nåt gjort på.
Jag kan inte gå till grannen och be om lägre volym. Grannen kommer inte flytta nånstans. Grannen kommer alltid spela musik. Jag måste lära mig leva med det. Och jag gör. Oftast väldigt bra. Bara inte just nu.
För det är nästa grej med smärthantering. Du hittar inte en metod och sen är allt guld och honung. Nejnej, du hittar en metod som fungerar i vissa lägen. Sen hittar du en metod som fungerar för andra. Och sen hittar du en metod för undantagsperioderna. Och sen en till metod ifallatt. Sen går det upp och ner. Lätta dagar, svåra dagar, lätta perioder, svåra perioder. Stunder då du verkligen inte vill ta ett steg till, vill isolera dig, aldrig se en annan människa igen ovh försvinna. Stunder då ilska sköljer över dig, den enorma orättvisa det är att ha ont ich inte kunna göra ett skit åt det. Sen kommer stunder då du svävar på moln för en metod fingerade en stund och du lyckades åstadkomma saker trors smärtan. Eller så fick nu ner smärtan till lindrigare nivå och allt är bara sååå jävla underbart!
Mitt främsta vapen är att bli arg på min smärta. Där hämtar jag energi att övervinna det och göra saker ändå. Efter ilskan kommer beslutsamhet, sen fokus och därefter en slags eufori över att ha åstadkommit saker. Men, om smärtan varit ihärdig och bestämt sig för att sitta i länge och intensivt nöter det ner energi och jag klarar inte av att uppbringa den ilska jag behöver, så jag blir frustrerad och ledsen istället. Tycker livet är så jävla orättvist, hör alla läkare som sagt nonchalant att jag kan ju testa en Ipren, känner mig gråtfärdig över insikten att jag förr eller senare måste nerför trappan eller ta av mig kläderna eller sitta och jobba, knyta skorna, sträcka mig efter matvaror i skåpet, böja mig ner efter nåt jag tappat eller röra mig. Bara röra mig, andas.
Jag har haft perioder där jag hade muskelknutar som gjorde så ont i ryggen att jag inte klarade av duschstrålen. Jag har haft sån ledsmärta att det svartnat för ögonen när jag rest mig upp från en stol. Det har funnits dagar då jag kräkts för att det gjort ont på för många ställen.
Och vad är det som gör ont? Åh den frågan kommer alltid. Och mitt svar är: det är komplicerat. Det är fastställt sen tidigare att jag känner smärta på platser i kroppen där man inte borde känna nåt. Det är också fastställt att mina nerver tenderar att haka upp impulser (typexempel hosta) och reagera kraftigare på saker än det egentligen borde. Jag har ledsmärta av artros i höft, knän, fotled, tå och en axel. Jag har muskelnutar i ryggen som trots många tappra försök med sjukgymnastik, massage etc inte försvinner. Nacken har fått sig en smäll för mycket och gör ont, och hostan har gett kronisk smärta i bröstkorgen. Huvudvärker är något som dyker upp någon gång i veckan normalt. Allt det här blir en salig röra av många olika smärtor. På det har en diffus smärta dykt upp på senaste tiden.
Shit hurts säger jag bara! Men fan att det ska få hindra eller ta över! Ikväll gör det förjävla ont. Jag har tagit en varm dusch och lagt mig i sängen. Jag är mästare att lindra smärta och att arbeta mig igenom det så det kommer gå även denna kväll. Jag tänker att livet är orättvist men jag tänker också att smärta är en del av mig. Något som format mig och jag är ganska nöjd med vem jag är idag. Det har lärt mig mycket och jag kan också hjälpa andra. Så här kommer några snabba tips (och om jag inte minns fel ska fler tips finnas här bland gamla inlägg):
1. Låt inte smärtan ta plats. Gräv inte ner dig i den, fokusera inte på den. Tänk på annat, skratta, gör nåt kul!
2. Lär känna din smärta. Var den sitter, hur den fungerar, var den kommer ifrån. Desto mer du kan veta desto lättare kanske det blir.
3. Tillåt dig att vara ledsen eller arg ibland när det blir mycket. Var sjysst mot dig, ställ mindre krav, vila.
4. Våga prata om smärtan, men gör den inte till hela din identitet. Det är bra att få prata om den, men smärta är inte allt du är. Hitta nån annan med kronisk smärta att dela erfarenheter och tips med, det ger mycket.
5. Värme, träning, vila, närhet, massage, värktabletter och skratt är vad som dämpar min smärta. Hitta din strategier och metoder.
Vi är alla olika. De här fungerar för mig. Jag har ett awesome liv trots allt, och fina människor runtomkring när jag själv inte orkar vara awesome.
Och med det säger jag godnatt!
