Jag Vahar istället för att Vabba. Barn finns det inte här men en sjuk hund har jag, och alltså blir det att VAH istället för VAB.
Amira blev opererad igår. De plockade ut äggstockar och livmodern efter att veterinären hittat vätska i den som inte ska finnas där. Mest troligt har hon gått och haft en knasig livmoder en längre tid men det har inte riktigt märkts av. Eftersom hon mått så himla dåligt vid varje löp, har problem med magen och allergier så bestämde vi oss för att ta ut livmodern.
Så nu är jag hemma och Vahar. Hennes majestät är allt utom nöjd! Först lämnade jag henne hos veterinären. Det var det största sveket. Sen fick hon en tejp på magen. Tortyr. Och nu får hon inte springa lös, inte slicka sig på magen, inte rulla sig i snön och måste äta mediciner. Blä.
Igår efter operationen var hon en aning hängig men inte så hängig som jag förväntade mig. Att ha på sig kragen, eller the Cone of Shame var pricken över i:et i hela lidandet, att inte kunna se och inte kunna röra sig som man vill. Hon hatar den och är rädd för den på samma gång, så det är lite svårt att få henne att röra sig alls i den. Vi lyckades få i alla fall lite sömn och under återbesöket hos veterinären idag konstaterade vi att tejpen nog måste tas bort i förtid, eftersom hon inte kunde gå med den utan att skrika.
Hennes majestät tycker nämligen inte om att ha saker mot magen, vare sig det är täcket eller reflexen eller selen. Att då få ha en stor stel tejp som luggas var oförlåtligt. Så när vi kom hem fick hon ligga på rygg i sängen medan jag, utrustad med olja och nagelsax försiktigt började dra bort den där enorma tejpen. Otroligt nog låg hon still den låna stund det tog att få bort eländet. Nu är hon fortfarande irriterad på magen men skriker inte i alla fall och vi hade en nästan helt normal hundpromenad under kvällen!
När man är en liten nyopererad hund krävs det klappar och lite hundgodis och mycket närhet så mitt kontor har varit på sängen med hunden sovandes över mina ben eller på axeln. Jag har inte fått vika en tum för då har hon följt efter mig som ett plåster. Helst ska hon ligga i famnen och helst ska jag klappa på henne hela tiden men ja... det blir inte mycket arbete gjort då så vi har fått mötas halvvägs där hon får sova på mig så att jag i alla fall når datorn! Med blötmat att gömma medicinerna i går det bra att lura i henne dem än så länge och förhoppningsvis ska hon få läka ihop snabbt och problemfritt!
Jag kan inte få henne att förstå det men för att själv vara lugn och sansad för hennes skull håller jag fokus på att vi nu slipper alla hemska löp! Ingen gnällig ynklig tjej som trampar runt i lägenheten en månad innan, ligger och trycker under löpet och sen är olycklig flera veckor efteråt. Och vi håller tummarna för att också magen och allergierna nu ska bli mindre också! Att hon får bli starkare i kroppen, gå upp i vikt lite mer, och att vi i sommar kan få träna och tävla tillsammans :D
