Dagens nya myntade uttryck för mig själv. #paincrazy
Det är när allt gör så ont i kroppen att du inte vet var du ska ta vägen. När det känns som att någon dragit en filt över dig, som innehåller bitande små pissmyror, riktigt stickigt ylle, och brännässlor. Det är så det känns idag att ha kläder på sig. Och smärtan i kroppen studsar runt ungefär som om den vore en pingpongboll. Fast den har vassa kanter och är tung.
Vad jag än gör idag, hur jag än sitter eller ligger eller står, vad jag än försöker tänka på är en stor del av hjärnan fokuserad på att hitta sätt att komma bort från smärtan. Jag känner mig förbannad av ingen anledning alls, som ett trängt sårat vilt djur i en trång bur. Allt och alla som kommer nära vill jag slå ut mot, tala om för dem att inte titta på mig, för bara möjligheten på att behöva hantera en till tanke utöver "ta bort den här smärtan" blir för mycket.
Jag känner mig alldeles knäpp. Jag har ett stort tålamod annars, men det är liksom inlindat i taggtråd. Och jag har egentligen en stor förståelse, respekt och acceptans gentemot andra, men det är gömt bakom en dimma av smärtande trötthet. Allt jag lyckas åstadkomma denna timme är att sitta och stirra på telefonen som en bolltokig hund på ett fotboll och försöker mentalt att förmå min läkare att ringa snart, trots att jag vet att det dröjer en halvtimme till innan han kommer göra det. Jag drömmer om att han säger de magiska orden "Ja, vi går upp ordentligt i medicindos." För den magiska medicinen har börjat fungera och gjort att jag kan sova på ntterna, men det är alltid såhär min kropp fungerar på nya mediciner. Det är bra en stund och sen bygger kroppen upp tålighet som gör att jag måste höja dosen ett snäpp.
Paincrazy.
Men jag har i alla fall lyckats jobba idag. Studsar vidare trots allt liksom!
