Så igår fyllde jag år. Nu är man 33, och livet flyter på som vanligt. Det var en helt vanlig dag igår, lugn och trivsam precis som det ska vara.
Jag har alltid använt min födelsedag till att filosofera över mitt liv och vart jag är här och nu. Igår kunde jag konstatera att jag är precis där jga vill vara. Ja nästan då, om jag hade suttit i ett hus en liten bit utanför stan med en stor inhägnad gård hade det var alldeles perfekt. Nu är det väl så nära perfekt det kan komma i en liten lägenhet. Hundarna utmanar och förgyller livet, fåglarna fyller det med söta små trumpetljud och sällskap, Eddie Lizzard är ödlan jag så många år drömt om att få ha. Jag delar livet med Elin (som är en bästa flickvännen) och är alldeles fasligt nöjd med det, jag har fantastiska människor i min omgivning och jag har ett jobb som hela tiden uppfyller livsdrömmar.
Jag kommer snart få tatuera mig, jag ska få resa till Kebnekaise i bästa sällskapet, och livet är fint.
Idag gör det ont i kroppen, sådär fasansfullt ont så att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen någonstans. Men jag har hanterat det med att gå en lång promenad i skogen med hundarna, slösurfat vid datorn, druckit te och tränat utmanande styrkeövningar på balkongen. Sakta men säkert börjar jag lära mig den här nya smärtan, vad den gör med mig och hur jag ska hantera den. Jag är långt ifrån oövervinnerlig men just idag känner jag mig stark trots att kroppen säger något annat.
Livet är fint helt enkelt, i all sin komplexa enkelhet.
