Det här inlägget handlar om ett möte med en gubbe, och vad jag lärde mig av detta möte.
Jag tycker inte om att ha fel. Vem gör det egentligen? Men jag tycker mer illa om när jag har fel, men inte kan stå för det och vara villig att ändra på min inställning. Jag vill inte vara en sån person, som sitter fast i min egen världsföreställning, och inte kan ta emot lärdomar.
Under veckan har jag spenderat lite tid på sjukhuset. I vanlig ordning hamnade jag i en sal tillsammans med människor i åldern 70+. Det är oftast inga problem, alla sköter sig själva, och så länge det inte är någon som är väldigt orolig, snarkar högt om nätterna eller är dement (ja, det är trist att erkänna det, men när man själv är sjuk har man inte tålamod med någon som ligger och ropar, upprepar samma fråga var femte minut, eller går och snurrar runt din sjukhussäng i tron om det är dennes säng du tagit). Ibland kan det till och med vara så att man hamnar med någon man kan prata lite med, få lite sällskap av. Ligger vi alla i samma rum, kan man i alla fall ha hövligheten att säga hej och prata lite väder när andan faller på.
Nu hamnade jag i en sal med gubbar. Jag har faktiskt aldrig legat i ett rum med bara gubbar, men nu blev det så (och varför gör alla en så stor grej av blandsalar? Spelar det för roll om man är tant eller gubbe, sjuk som sjuk skulle jag vilja säga). En av dessa gubbar var under första dagen artig och kom fram till min del av rummet för att hälsa, presentera sig och fråga hur det stod till. Vi bytte några meningar, sen gick vi åt varsitt håll. Under dagen fick han åtskilliga telefonsamtal och besök av barn och sjukvårdspersonal och vänner. Alla med samma mission: att få honom att förstå hur allvarlig hans situation var, och att han måste ändra på sin livsstil för att det där skulle gå vägen (med promenader i sjukhuskorridoren som en start). Alla försök möttes med vresighet och tjurskallighet av sällan skådad art, och i slutet av dagen var jag redo att gå till hans säng, tala om för honom hur dum han var som inte tog emot all den hjälp han fick, säga åt honom att sluta vara så otrevlig och grinig och tjurig och ta tag i sitt liv och börja bry sig.
En natt passerade. Natten blev lite jobbig, mycket hosta och sådär, så jag var minst sagt sleten när jag vaknade. Inne i matsalen hittade jag gubben, som såg minst lika sleten ut som jag, men på ett helt annat sätt. Han såg ledsen ut. Jag slängde ett ögonkast på honom, tänkte en halv sekund att man får skylla sig själv när man är så grinig och tjurig, men bestämde mig för att Näe, hur kan jag gå omkring och vara sur på en gubbe jag inte känner?! Jag vet inte varför han är grinig och tjurig, och vare sig han är det eller ej, var han där och då en ensam gubbe som såg ledsen ut. Så jag frågade om han ville ha sällskap vid bordet, och han sken upp. Istället för att börja prata väder, talade han om för mig hur han hade tänkt på mig under natten. Han hade ju hört hur besvärlig den där hostan hade varit och han tyckte det var bedrövligt att det var så, men han var glad att hostan inte fanns där på morgonen. Så vi gladdes gemensamt över det en stund.
Vi fortsatte att prata, om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi kom fram till att vi trots skillnaden i ålder, kön, hemort.. ja, det mesta faktiskt, delade ett intresse för hundar och hästar. Det pratade vi mycket om och ju mer han berättade om sitt liv, desto mer förstod jag varför han var tjurig och grinig. För det första var han arg på sig själv mer än någon annan, för han var väl medveten om att satt där han satt för att han valt en osund livsstil på äldre dagar. Han sörjde allt sånt han en gång i tiden hade kunnat göra, som han idag inte kunde göra alls. Han talade om för mig att han var rädd för det hans sjukdom gjorde mot honom, och han var rädd för smärta och därför inte tagit tag i allt det där han borde ha tagit tag i. Allt han egentligen ville ha, var någon som stod bredvid honom och lyssnade och hejade på, som fick honom att känna sig lite tryggare.
Vi satt gott och väl en timme i matsalen. Han blev gladare och gladare, och när vi gick tillbaka till rummet, skämtade han om att han i slutet av dagen skulle kunna köra runt mig på sin rullator, ifall jag blev trött i benen. Han var inte lika tjurig och vresig längre, och han var uppe och gick en hel del mer den dagen än han gjort dagen innan.
Jag hade fel. Han var inte en grinig gubbe egentligen, han var bara rädd och ensam, och allt han behövde, var någon som lyssnade på vad han egentligen sa. Och jag tänker att det finns så många människor där ute, som går och bär på så mycket jobbiga känslor, men som inte kan uttrycka dem ordentligt. Kanske för att de inte lärt sig det eller kan klä det i ord, eller kanske för att ingen någonsin tagit sig tid att lyssna. Jag lärde mig, med denna gubbe, att det är tyngre att bära på ilska och irritation, än det är att sträcka ut en hand och säga hej.
Förståelse och omtanke, gott folk, är egenskaper värda att lyfta fram och värna om. Jag vill tro att vi alla människor har det naturligt inom oss, vi måste bara komma ihåg att använda oss av det också, vad vi än möter.
Jag tycker inte om att ha fel. Vem gör det egentligen? Men jag tycker mer illa om när jag har fel, men inte kan stå för det och vara villig att ändra på min inställning. Jag vill inte vara en sån person, som sitter fast i min egen världsföreställning, och inte kan ta emot lärdomar.
Under veckan har jag spenderat lite tid på sjukhuset. I vanlig ordning hamnade jag i en sal tillsammans med människor i åldern 70+. Det är oftast inga problem, alla sköter sig själva, och så länge det inte är någon som är väldigt orolig, snarkar högt om nätterna eller är dement (ja, det är trist att erkänna det, men när man själv är sjuk har man inte tålamod med någon som ligger och ropar, upprepar samma fråga var femte minut, eller går och snurrar runt din sjukhussäng i tron om det är dennes säng du tagit). Ibland kan det till och med vara så att man hamnar med någon man kan prata lite med, få lite sällskap av. Ligger vi alla i samma rum, kan man i alla fall ha hövligheten att säga hej och prata lite väder när andan faller på.
Nu hamnade jag i en sal med gubbar. Jag har faktiskt aldrig legat i ett rum med bara gubbar, men nu blev det så (och varför gör alla en så stor grej av blandsalar? Spelar det för roll om man är tant eller gubbe, sjuk som sjuk skulle jag vilja säga). En av dessa gubbar var under första dagen artig och kom fram till min del av rummet för att hälsa, presentera sig och fråga hur det stod till. Vi bytte några meningar, sen gick vi åt varsitt håll. Under dagen fick han åtskilliga telefonsamtal och besök av barn och sjukvårdspersonal och vänner. Alla med samma mission: att få honom att förstå hur allvarlig hans situation var, och att han måste ändra på sin livsstil för att det där skulle gå vägen (med promenader i sjukhuskorridoren som en start). Alla försök möttes med vresighet och tjurskallighet av sällan skådad art, och i slutet av dagen var jag redo att gå till hans säng, tala om för honom hur dum han var som inte tog emot all den hjälp han fick, säga åt honom att sluta vara så otrevlig och grinig och tjurig och ta tag i sitt liv och börja bry sig.
En natt passerade. Natten blev lite jobbig, mycket hosta och sådär, så jag var minst sagt sleten när jag vaknade. Inne i matsalen hittade jag gubben, som såg minst lika sleten ut som jag, men på ett helt annat sätt. Han såg ledsen ut. Jag slängde ett ögonkast på honom, tänkte en halv sekund att man får skylla sig själv när man är så grinig och tjurig, men bestämde mig för att Näe, hur kan jag gå omkring och vara sur på en gubbe jag inte känner?! Jag vet inte varför han är grinig och tjurig, och vare sig han är det eller ej, var han där och då en ensam gubbe som såg ledsen ut. Så jag frågade om han ville ha sällskap vid bordet, och han sken upp. Istället för att börja prata väder, talade han om för mig hur han hade tänkt på mig under natten. Han hade ju hört hur besvärlig den där hostan hade varit och han tyckte det var bedrövligt att det var så, men han var glad att hostan inte fanns där på morgonen. Så vi gladdes gemensamt över det en stund.
Vi fortsatte att prata, om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi kom fram till att vi trots skillnaden i ålder, kön, hemort.. ja, det mesta faktiskt, delade ett intresse för hundar och hästar. Det pratade vi mycket om och ju mer han berättade om sitt liv, desto mer förstod jag varför han var tjurig och grinig. För det första var han arg på sig själv mer än någon annan, för han var väl medveten om att satt där han satt för att han valt en osund livsstil på äldre dagar. Han sörjde allt sånt han en gång i tiden hade kunnat göra, som han idag inte kunde göra alls. Han talade om för mig att han var rädd för det hans sjukdom gjorde mot honom, och han var rädd för smärta och därför inte tagit tag i allt det där han borde ha tagit tag i. Allt han egentligen ville ha, var någon som stod bredvid honom och lyssnade och hejade på, som fick honom att känna sig lite tryggare.
Vi satt gott och väl en timme i matsalen. Han blev gladare och gladare, och när vi gick tillbaka till rummet, skämtade han om att han i slutet av dagen skulle kunna köra runt mig på sin rullator, ifall jag blev trött i benen. Han var inte lika tjurig och vresig längre, och han var uppe och gick en hel del mer den dagen än han gjort dagen innan.
Jag hade fel. Han var inte en grinig gubbe egentligen, han var bara rädd och ensam, och allt han behövde, var någon som lyssnade på vad han egentligen sa. Och jag tänker att det finns så många människor där ute, som går och bär på så mycket jobbiga känslor, men som inte kan uttrycka dem ordentligt. Kanske för att de inte lärt sig det eller kan klä det i ord, eller kanske för att ingen någonsin tagit sig tid att lyssna. Jag lärde mig, med denna gubbe, att det är tyngre att bära på ilska och irritation, än det är att sträcka ut en hand och säga hej.
Förståelse och omtanke, gott folk, är egenskaper värda att lyfta fram och värna om. Jag vill tro att vi alla människor har det naturligt inom oss, vi måste bara komma ihåg att använda oss av det också, vad vi än möter.
