Igår skulle jag låta hundarna bada på kvällen. För att de älskar det och för att jag skulle kunna gå med dem sedan, utan att de dog i värmen. Jag valde en strand jag vet är lugn och där hundar får vara enligt kommunens regler. Jag kollade noga på skylten intill badstranden också, för att vara säker. Jo en skylt där det stod att hundar är välkomna om kopplade. Bra, vi gick ner till stranden.
Trots att vi nu är välkomna enligt alla regler höll jag mig precis på kanten vid vassen där ingen annan vill bada. För jag vet att om jag är mitt i smeten kommer några ändå tycka att jag stör, eller framförallt att hundarna stör. Hundarna fick simma och vi tränade lite vattentramp. Allt lugnt såhär långt. Sen hör jag någon bakom min rygg som säger "Nejmen där kommer en till hund!" Jag hinner se den kaxiga lilla terriern som kommer springande lös i hundra knyck. Med all terrierkaxighet den kunde upbåda. Tänkte inte stanna. Jag har blöta koppel på mina hundar. Jag gör som jag alltid gör. Varg få stå längst fram, för att även om han låter väldigt stor och arg så gör han inget. Amira som är den farliga i situationen höll jag nära mig. Ja så nära det gick med blöta koppel. Ingen hundägare syns till och jag ropar på hjälp, om någon kan ta den där lilla hunden innan det går illa. Det är svårt att hålla kopplen som är så blöta, och mina hundar är väldigt stressade av hela situationen. Tillslut får någon tag i terriern som lämnas över till en andfådd husse som ber om ursäkt och går. Mina hundar lugnar sig. Allt gick bra, vi pustar ut. Alla i närheten ondgjorde sig över den lösa hunden på stranden och tyckte att mina hundar inte kunde klandras för att det blev stökigt. Jag pustar ut lite extra för det. Vi fortsätter att bada.
Men bara en kort stund, för snart kommer den vita kränkta äldre herren. Som för övrigt är på väg bort från stranden. Han börjar med "Du grabben!" för att jag står med ryggen mot honom. Han blir argare när han ser att han hade fel. Börjar föreläsa om hur förbjudet det är med hundar på stranden. Jag förklarar att jag visst får vara där. Amira är stressad, jag försöker hålla mig lugn som en filbunke. Inte ta åt mig. Möta mannen med reson. Det är då jag får kommentaren "Såna som du ska ändå inte vara på den här stranden och inte hundarna heller" och sen går han iväg.
I vanlig ordning, fastän jag vet att det ibland kommer, står jag där lite handfallen och när han börjar gå behöver jag se till att Amira får lite trygghet igen. Varg, tack och lov, är inte särskilt brydd, han vill mest få rulla i sanden. Jag vågar inte stanna kvar ifall fler människor där delar mannens åsikter på något vis, orkar inte bemöta mer. Plockar ihop för att gå när en kvinna kommer simmande, och börjar sedan ondgöra sig över mannens beteende, talar om för mig att jag visst är välkommen där och att det inte var rätt det han gjorde. Jag ville gråta, det kändes så oerhört skönt att någon kom och sa det. Att jag och mina hundar faktiskt var välkomna. Att mina kopplade hundar inte var hemska djur som smutsar ner. Som kvinnan sa "Dom kissar ju knappast mer i vattnet än vad folk gör och då fattar jag inte varför dom inte får vara på en badstrand som alla andra!". Jag och hundarna gick iväg lite lugnare och lite lättare.
Idag reflekterar jag över det här. Att jag visste att jag behövde kolla alla regler för hundar, noggrant och överallt för att jag vet att det alltid finns minst en person som tycker att jag gör fel oavsett. Framförallt äldre män. Att mina hundar inte får finnas. Ja Amira är en rädd liten terrier som gläfser ibland när hon blir skrämd. Ja Varg är stor, och svart och överallt för att han är glad och energisk och väldigt uttrycksfull på alla sätt och vis. Klart hundarna ska vara under kontroll på en strand där det ligger andra människor, klart jag ska plocka upp efter min hund om den gör behov där folk ska vara, och klart ska jag uppföra mig på ett respektfullt vis vare sig jag har hundar med mig eller ej. Men det förväntar jag mig av vem som helst, vare sig de har djur eller barn, eller kommer själv eller... är en vit kränkt man.
Jag reflekterar också över hur ofta ändå jag blir bemött av framförallt äldre vita män, vilken ilska jag får ta emot enbart baserat på att jag existerar och inte passar in, har hund etc. Jag är udda och fel i deras ögon och har därför ingen rätt att få finnas hur som helst och vartsomhelst, har inte samma rättighet som andra som "ser rätt ut". Och jag har alltmer börjat känna mig försiktig till att närma mig offentliga platser där jag tydligt sticker ut, för att jag verkar vara någon slags fyr för Bullshitåsikter som bara måste riktas mot mig.
Och jag reflekterar över att det igår fanns människor som låg på sina handdukar ganska nära mig och mannen som gormade, men de sa aldrig något. Bara höll sig på sin kant, låtsades inte om att de hörde eller såg. Jag tackar i alla fall kvinnan som skyndade sig fram, även om hon inte hann dit innan mannen gått. Det var skönt att få höra att jag hade en plats, få en bekräftelse på att jag hade rätt och han fel. Något jag intelektuellt vet, men känslomässigt inte fullt ut vågade tro på. Ord har betydelse och när man får höra något nog ofta börjar det ändå bli en sann känsla, att man inte är välkommen, inte har rätt, inte ÄR på rätt sätt.
Idag har jag börjat träna in mothugg i huvudet. Göra en strategi för hur jag ska agera nästa gång det inträffar. Nästa gång någon orättvist anklagar mig för hur jag ser ut, vad jag gör eller vart jag är, ska jag veta vad jag ska säga och göra. Jag tänker fan inte isolera mig, börja undvika saker på grund av dumhet, rädsla och en orättfärdigad kränkthet.
Jag har också ett värde, faktiskt.
Kommentera