Delad glädje är dubbel glädje heter det ju.
Men varför är det ibland så himla svårt att dela den där glädjen med andra? Jag har tänkt på det här ett tag nu, hade lyckats med ett konstycke inom lajvhobbyn (tänker inte gå in på nördiga detaljer), och kände mig väldigt stolt och glad över att jag lyckats. Det skulle kunna jämföras med att vinna en tennismacth eller nåt, fast det handlar inte om en tävling och att vinna, utan snarare en bedrift.
Hur som helst! En bekant frågade då varför jag var så glad den där dagen, och jag förklarade vad jag hade lyckats med, och hur stolt jag var över det.
Men jag fick inte ens ett litet leende eller ett "Bra för dig!". Nä. Istället fick jag en förvirrad min, ett obekvämt leende och ett släpigt: "Jaha, jag trodde du hade vunnit på lott eller nåt."
MEN ALLVARLIGT! Det fick mig att inse att många har väldigt svårt att glädjas med andra och det här är inte första gången jag förklarat för någon varför jag är så glad, för att något gått bra, jag är stolt eller bara nöjd med hur det gick, och så får jag något halvdant svar eller så byts det bara ämne helt enkelt.
På ett plan känner jag att jaha, bara för att jag inte spelar fotboll och gjorde mål (det är uppenbarligen något de flesta kan förstå och relatera till), är min glädje inte lika uppskattad eller berättigad som någon annans då eller? Jag avskyr att så fort man börjar prata problem eller besvär eller svårigheter eller kommer med skvaller, kan folk göra knut på sig själv i försök att förstå och hänga med och lyssna, men när det ska pratas om något som faktiskt är roligt, då är det inte intressant om det inte är något man absolut förstår.
Jag litar på att om du är glad och nöjd över något, och du berättar det för mig, då är det något stort i ditt liv och värt att lyssna på, uppmärksamma och bli glad för, vare sig jag förstår varför du är glad eller inte. Och faktum är att även om jag inte spelar fotboll eller jagar eller vad det nu kan vara, kan jag ändå förstå varför någon blir glad när de fått bollen i mål eller skjutit sig en älg! Och även om man inte förstår, hur svårt kan det vara att säga: "Nejmen, så roligt för dig! Jag blir glad för att du är glad!"
Sen har vi det här med svartsjukan. Ja, det är väl en sida som vi alla bär på i mindre eller större mängder, men det gör inte ont att ändå säga: "Bra för dig! Grattis!"
Att hellre prata om det som är roligt med andra, gör ju att man sprider leenden och skratt runtom sig, men dem man pratar med måste ju också ta till sig det och inte bara rycka på axlarna och gå vidare. Jag lyssnar på dig när du är glad (för jag vet att du vill berätta!) och jag är glad för din skull, vare sig jag förstår din glädje eller ej. Och jag vill att du lyssnar på mig den dagen jag är glad, vare sig du förstår mig eller inte. Svårare än så är det faktiskt inte!
