Jag har knäckt en gåta om mig själv. Varför jag känner mig så dum ibland. Varför jag inte hittar rätt ord för saker, kan förklara varför jag väljer att göra som jag gör, inte kan förklara hur jag tänker eller känner.
Det är något jag känt ett behov av att knäcka. För att det stört mig väldigt ofta, och fått mig att känna mig udda och dum. Och det här är något som är bara för mig, som jag väljer att dela med mig av. Kanske kommer inget av det här låta vettigt för dig XD Men här är det i alla fall:
Jag finns i mellanrummet.
Och det här blir något svårt att förklara eftersom det är något jag bara vet, instinktivt och känner.
Anledningen till varför jag har så svårt att förklara varför jag tänker eller gör på ett speciellt sätt är för att jag baserar det mesta på en instinkt. Jag kan inte förklara det på något annat vis är det; en instinkt. Jag har alltid haft väldigt svårt att strukturera upp intagen kunskap, och sedan applicera det på verkligheten. Svårt att läsa eller lyssna och lära mig det och sätta det i vettiga sammanhang. Jag har alltid haft svårt att ta till mig andras syn på världen och hur man ska göra saker och ting och sätta mig själv i det. För om det inte går ihop med min magkänsla och instinkt, då går det inte även om jag försöker. Det blir fel, det känns fel och när jag ändå försöker trycker jag undan det som är jag.
Väldigt ofta finner jag mig i situationer där jag upplever saker och tänker saker jag helt enkelt inte kan sätta ord på för att det inte finns ord. Om jag försöker sätta ord på bakgrunden till mina idéer och tankar, mina kreativa processer, mitt sätt att arbeta och att vara, då försvinner känslan, den tappas bort i ord som inte riktigt stämmer in, blir snett. Tillslut finns den inte längre och då försvinner det som är jag i processen. Har du någonsin känt det så? Att du upplever något som inte passar sig för ord. Det passar sig inte att sägas för då försvinner det.
Ett slags ordlöst mellanrum. Mellan konkreta ord och konkreta känslor. Där lever jag för det mesta. Jag vet inte hur man lever på något annat sätt. Jag vet inte hur man inte kan ha en känsla för hur något ska vara, fastän man inte ens varit i den situationen tidigare. Jag vet heller inte hur jag använder mig av ren fakta som ligger utanför mig själv för att sätta ihop något, vare sig det är ett arrangemang eller ett konstverk eller något annat fö den delen, om det inte går ihop med den där känslan av vad jag vill ha eller kan stå bakom.
Vilket gör det sjukt svårt att samarbeta med andra. Men jag gör det och jag blir bättre på det. Jag vill genuint kunna göra saker med andra. Det finns inget bättre än att få skapa och forma saker tillsammans med andra. Ibland är jag rädd att folk tror att jag gör på mitt sätt för att jag inte tror någon annans är bättre. Så är det inte, det är bara väldigt svårt att inte följa den där känslan jag har där, som jag inte kan beskriva. Jag vill få samarbeta med andra och jag kommer fortsätta göra det. Försöka hitta vägar förbi mellanrummet, eller hitta ett sätt att få mellanrummet att flytta sig lite mer mot något konkret som jag kan förklara och visa.
Hur som helst, Känslan av dumhet kommer nog finnas kvar ibland, men nu har jag för mig själv någon slags bild av vad det kommer ifrån och då stör det inte. Jag har ironiskt nog kunnat sätta ord på mitt mellanrum som består av sånt jag inte kan sätta ord på :P Men viktigast av allt är: jag är awesome i mitt mellanrum!
Kommentera