Jag tycker om växter. Jag har altid haft blommor i fönstren och på senare år har jag börjat så egna grönsaker och örter. Men, kärleken för växterna ger mig tyvärr inte automatiskt gröna fingrar! En gång i tiden ville jag se mig som en ömt vårdande trädgårdstomte som med gröna fingrar och en känsla för alla växternas behov får min lägenhet att blomstra.
Men nej. Jag tycker om tanken på fina blommor och ett stort grönsaksland men jag är inte nog engagerad i den tanken för att faktiskt lära mig det jag behöver och ta tiden till det. Vattna blommor på olika sätt, veta vilken jord de ska stå i, hur mycket sol de behöver, kyla, värme etc, det händer bara inte. Mina blommor får vatten, allesammans i samma veva och det beror ofta på att den sköraste blomman tydligt visar att det är dags att få vatten (eller dö), och när jag liks vattnar en blomma får alla andra blommor vatten på samma gång. Ibland kommer jag ihåg att dom behöver växtnäring, men det är en ovanlig dag.
Men nej. Jag tycker om tanken på fina blommor och ett stort grönsaksland men jag är inte nog engagerad i den tanken för att faktiskt lära mig det jag behöver och ta tiden till det. Vattna blommor på olika sätt, veta vilken jord de ska stå i, hur mycket sol de behöver, kyla, värme etc, det händer bara inte. Mina blommor får vatten, allesammans i samma veva och det beror ofta på att den sköraste blomman tydligt visar att det är dags att få vatten (eller dö), och när jag liks vattnar en blomma får alla andra blommor vatten på samma gång. Ibland kommer jag ihåg att dom behöver växtnäring, men det är en ovanlig dag.
Jag är mer av en militär i mitt växt-skötande! Min kärlek till mina blommor är hård och rättfram. Jag slösar inte ömheten, utan härdar dem. Vill du ha vatten? Ge mig tio amrhävningar så får du vatten! Vill du få växtnäring? Har du gjort dig förtjänt av växtnäring?! Nej jag trodde inte det, här är vanligt vatten, lev på det! Ungefär en gång om året får jag lite dåligt samvete över det hårda liv mina blommor får genomlida, och tar en dag då jag chockar dem med kärlek, bara för att hålla dem alerta. Dagen av kärlek består i att ge dem ny jord och ställa dem i duschen. Idag är en sådan dag och jag känner mig på något vis som om jag gör något lite elakt. Jag rycker dem från det stilla livet i fönstret där de stått senaste året, sliter upp dem ur jorden, skakar och vrider och vänder, drar lös fula blad på ett sätt som inte på något vis kan ses som ömt. Sedan sätter jag fast dem i ny jord, ställer dem i duschen och dränker dem.
Så antingen har de nästan inget vatten... eller så fort dom JÄTTEMYCKET vatten. Och hård kärlek.
Men jag ser det såhär. Alla blommor överlever inte min tuffa hantering. Men dom som gör är växtvärldens svar på Rambo. Dom klarar vad som helst och skulle kunna spöa skiten ur vilken annan blomma som helst om det behövdes. Jag odlar fram nästa generations superblommor, som jag misstänker en dag kommer skaffa sig förmågan att krypa upp ur sina krukor och mest troligt strypa mig i sömnen. Men, idag har Ramboblommorna i alla fall fått sin årliga dos av hård kärlek, nu återstår det att se vilka utav dem som överlever till nästa år.
Välkommen till Blomster-bootcamp, en prövning året runt.
Kommentera