Vissa kvällar är såna där man vill få tända lite ljus, se på Downton Abbey och äta lite för mycket kladdkakka. Det här var en sån kväll, väldigt stillsam och rätt mysig. Jag har haft en dag av kamp, där jag kämpade mig ur sängen i morse, kämpade mig ut med hunden, kämpade mig igenom jobb, kämpade för att tvätta bilen och sen fick jag kämpa återstoden av dagen trots att den var ganska stillsam. Nu ska jag sova och av erfarenhet vet jag att efter en dag av kamp finns en sista kamp för sömn kvar. Den kampen håller jag på att förbereda mig för nu. Man kan tycka att dagar som i grunden varit som ett slagfält borde resultera i ett hastigt insomnande, men något sånt är som ett livsmysterium för mig. Bara i yttersta ytterligheten av utmattnng somnar jag snabbt.
Nu ligger jag här och tänker på byråer. Jag har senaste veckorna känt mig som en gammal byrå. Du vet en möbel som är robust men sliten i kanterna och uppstaplad i ena hörnet med gamla böcker. En möbel du inte lägger märke till förrän den inte står där längre. En avlastningsplats, en praktisk förvaring. Jag står som en byrå i andras liv, ser vad som händer och följer allt medan mitt liv blir lite annorlunda men ändå detsamma. Jag ser hur andra gläds åt sina barn och jag gläds åt mina djur. Andra gläds åt sina stora livsförändringar och jag gläds åt att jag lyckades tvätta bilen idag. Andra gläds åt sitt hus, jag gläds åt en begagnad TV-möbel. Många av mina vänner göra stor skillnad för andra människors liv och samhället i sina yrken medan jag nördar ner mig i mina intressen Som yrke.
Jag är medveten om att det egentligen inte är så att mitt liv är en microdel av alla andras liv. Jag är väl medveten om hur mycket jag gör på en dag, även en dålig dag, och hur bra jag är på det jag gör. Jag vet på ett ungefär var den här liknelsen med en möbel kommer ur, och varför jag känner att mitt liv på något vis inte är lika betydande som någon annans. Jag vet att ingen ser på mig som en gammal byrå som är ivägen i andras liv. Nå, jag hoppas det i alla fall.
Jag önskar att jag inte undermedvetet hela tiden jämför saker och ting. Samtidigt är det vad som får kämpiga dagar att vara mindre kämpiga genom att jämföra, ställa saker mot varandra för att få perspektiv som underlättar dagen. Så jag antar att det ändå är något bra. Det kunde bara fått vara en aning mer kontrollerat.
Jaja. vare sig jag är en gammal byrå eller ej är jag mitt kufiska fågel/hund/reptillady-jag, som blir löjligt glad när jag lyckas få den skygga fågeln att äta ur min hand, som lyckas tvätta bilen på en dålig dag och som vill få vakna med hundtassar i ansiktet på morgonen. Jag drömmer om den dagen jag inte känner mig lika kufisk och har känslan av att stå ivägen i andras liv, men i slutänden spelar det ingen roll. Jag skulle inte vilja ändra på mitt liv eller vem jag är. Jag lever ett förbannat rikt liv Med mycket fint jag aldrig skulle byta bort. Det är inte alla förunnat.
Awesome gammal byrå, over and out!
Kommentera