Jag har, min fantastiska dag till trots, en känsla av att vara inihelvete förbannad.
Alltså...
Förbannade skit. Jag har suttit och tänkt på det här jättelänge. Det har gnagt och gnagt. Jag har velat fram och tillbaka. Men nu kommer det, så inihelvete mycket.
Jag hatar att jag har lite samvetskval kring att hjälpa andra. Man ska ju vara snäll, man ska dessutom vara så inihelvete snäll! Det är min fasta tro, var så jävla snäll du bara kan vara och stå för det. Snällhet är inget dåligt, det är förbannat bra och det borde finnas mer snälla generösa människor i världen!
Det borde finnas mer förståelse också. Lite jävla tålamod och förstelse för andras människor. Och det borde vara förbjudet att på något vis skuldbelägga en snäll person, eller införa skamkänslor i handlingar som görs av kärlek och medmänsklighet. vet ni hur många gånger jag fått höra: "Men man måste ju hjälpa sig själv först innan man kan hjälpa andra."
Förbannade skitkommentar. vad är "hjälpa mig själv" för något då? Och när vet man att man hjälpt sig själv nog för att sen kunna hjälpa någon annan? Eller den dumma hemska frasen "jamen man kan ju inte hjälpa alla".
Självklart inte, fattar väl vem som helst. Men tametusan, om man ska sitta och tänka så kommer ju inget bli gjort för någon och en dag sitter du själv i skiten utan att få hjälp. För man kan inte hjälpa alla så då borde man inte försöka att hjälpa ens en enda. för det gör ju ingen skillnad i det stora hela.
Eller gör det?
Hur ser man på en annan människas liv och värde? Eller en annan levande varelse? Är en människas enskilda liv och upplevelse inte värd något för att det inte förändrar världen? Eller förändrar en snäll handling något kanske? Jag vill tro det, jag tror så inihelvete hårt på det till och med att jag inte tänker acceptera någon annan tro. Att hjälpa någon skapar kanske inte världsfred, hjälper miljön och ger rättvia i världen men förbannat, man måste ju börja någonstans! Och om bara alla gjorde något, vad som helst! då kanske världen faktiskt skulle förändras.
I flera veckor har jag funderat och funderat. Vad jag vill göra har jag klart för mig sedan länge men jag har inte vågat göra det. Vet du varför? för att något är så stört fel att jag varit rädd för hur andra människor ska tycka och tänka! Jag har haft föreställda scenarion med folk som säger "det där borde väl inte du hålla på med", "det är ändå ingen idé att försöka sig på det där" eller "du bara uppmuntrar dåliga grejer."
Det känns som att jag gått och dolt ett jäkla drogberoende eller nåt liknande i huvudet som jag inte vågat prata om! Och det handlar egentligen om att försöka hjälpa någon, hur jävla vrickat är inte det?!
Får vara nog nu. Jag kan inte bara gå runt i en bubbla och inbilla mig att allt står rätt till i världen och jag kan inte heller se verkligheten och inte försöka göra något. En passivt betraktande människa är inte en människa jag vill vara.
Jag ska göra så inihelvete mycket jag bara kan.
Kommentera