Har du morgnar du vaknar, ser dig i spegeln och räcker ut tungan till dig själv? Inte på det där komiska viset, mer som i "Den här dagen suger men du kommer inte få veta varför." En sån där dag man känner sig tjock och ful utan anledning. Då inga kläder tycks sitta som de ska, allt skaver och är för varmt. Det bosätter sig ett obehag precis under huden som ligger och skaver mot allt du gör. Rör dig, sitter still, tänker.
Jag har en sån dag. Och dom dagarna gör mig uppriktigt förbannad. Jag blir arg på min egen kropp och situationen. Jag blir frustrerad över allt som går minsta emot och helst av allt skulle jag vilja ligga i ett svalt bad och bara vara lämnad ifred. Blunda. Utan intryck alls. Bara existera tills dagen är över.
Idag gör det ont på en massa ställen. Det är underligt, men när jag blir väldigt varm får jag ont. Jag tror det beror på att jag spänner mig underligt för att komma undan obehaget att vara varm (nej, jag tycker inte om hög värme). Spänningarna gger mig smärta. Framförallt i ryggen och nacken. Av värmen får jag kronisk huvudvärk och jag blir trött på ett sätt som är otäckt. Om jag sätter mig ner och läser eller gör något annat stillsamt nickar jag tillslut till vare sig jag vill det eller ej. Och det hjälper inte att sova en stund. Det gör mig dessutom illamående och det klarar jag mig utan! Det blir tungt att andas av värmen och jag får klåda i halsen. Inget av det här är obehag så starka att jag tänker på dem. De bara finns där i bakgrunden och gör allt som ska göras tusen gånger svårare. Så jag blir arg och förbannad och om jag kunde skulle jag bygga en maskin som skapade vinter i alla fall just i min lägenhet.
Jag hatar sån här kvav värme av själ och hjärta!
Men. Det var ju den här lilla detaljen: jag kan inte förändra vädret. Jag måste leva med den. Jag kan inte bo i duschen eller gå runt naken (tvivlar i och för sig på att det hjälper!). Därför måste jag styra upp dagarna. Ha tydliga mål att fokusera på, uppgifter som en och en ska klaras av. Allt i väntan på svalare väder då min hjärna kan börja fungera igen.
Därför har jag nu styrt upp hela veckans almanacka. Planerat varje minut av dagarna. Från hundpromenaden på morgonen till kvällsfika. När jag ska jobba vid datorn, när jag ska träna, när hundarna ska få tid. Det känns förjäkligt bra! Nu slipper jag tänka. Och jag slipper fastna i att sitta och läsa artiklar på nätet bara för att jag inte har drivkraften att tänka på nästa steg.
Träningen vill jag få fortsätta hålla igång men det är jättesvårt! Huvudvärk och värme gör mig oerhört opeppad. Dessutom är allt trögt. Det är tungt att släpa på den stelopererade höften, jobbigt och stelt i kroppen, jag är alldeles matt och orkeslös i musklerna. Jag vet att allt det där känns bättre efter jag tränat men det är svårt att motivera kroppen till att börja! Så därför har jag satt mål även där. Lite i smyg för mig själv har jag drömt om att testa träna med ordentliga mål efter alla behandlingar avklarats. Nu är jag där och nu känner jag peppen! Drömmen är att kunna genomföra ett triathlon. Inte nödvändigtvis på träning utan snarare mest för min egen skull. Jag vill dessutom se om jag kan skaffa mig en tvättbräda. Det är ren och skär nyfikenhet som gör att jag bestämt mig för det.
Och mitt sista mål: att stå på händer. Att kunna balansera på händerna med benen i luften. Jag har en extra utmaning i det i och med min stela höft. Den är klumpig och svår att balansera. Men jag vet att jag kan fixa det!
Nu har jag mål. Så fort hunden fått hämta sig från värmen (och fått sitt löp avklarat) ska hon få mål också! Men tillsvidare tar vi en dag i taget :)
Ibland måste man bara styra upp!
Kommentera