Igår tyckte jag på morgonen att det stramade onödigt mycket under ärret på tummen, något som inte alls var uppskattat då jag tyckt det varit så skönt att allt gått så bra med den där tummen från början till slut.
Nu stod jag i alla fall där, i köket, och tittade på tummen, och anade att det kanske var lite svullet och rött. Kanske inte alldeles konstigt, jag hade precis varit ute och handskarna höll inte vad de lovade i vindtäthet... Jag kunde givetvis inte låta bli att vara där och trycka och dra lite, för att se vad som hände, och rätt som det var, bubblade det upp var. Från ett sår som varit läkt i sju veckor! Inte konstigt jag hade haft lite feber kvällen innan.. Jag ringde i alla fall handkirurgen och fick en tid idag. Det besök gick oförskämt fort, och det konstaterades att jag fått en allvarlig version av suturgranulom, som det så fint heter. Det är vad som blir, då en liten bit av stygnen (som egentligen ska vara självupplösande och inte alls fastna i huden), kapslas in och sedan bildar en liten liten varblåsa. I mitt fall, inte så liten, ganska stor och otrevlig. Hur som helst, det skars lite litegrann i ärret, trycktes, så att allt var försvann, spolades rent och sedan var det inte mer med det.
Förhoppningsvis i alla fall.
Så nu kan jag se på tummen igen och tänka att det läker fint och fungerar så bra!
Vidare till hundlivet. Jag är hundvakt idag åt Hastur. Han är en liten rävliknande pälsboll av rasen finsk lapphund och numera ett halvår gammal ungefär. Han går ypperligt bra ihop med mitt svarta monster, förutom då det vankas mat, men tack och lov löser en grind hela det problemet. Var idag ute och gick med bägge två på en långpromenad och gissa vilket äventyr det blev!
För det första väger Fenris närmare femtio kilo, och klarar med lätthet av att dra mig framåt när jag står stadigt på asfalt. Den lilla parveln må väga lite, men har en mycket lägre tyngdpunkt än jag och är mästare på att dra i kopplet i underliga riktningar, som man inte alls är beredd på. Lägg till blåis och ösregn på det, så får du ett bra grundförutsättning för en spännande och innehållsrik promenad!
Nästa ingrediens i denna promenad är lek. Jag har en sträng regel när jag är ute med fler än en hund - inget busande i koppel! För det fungerar helt enkelt inte att ha hundar och koppel som snor in sig hela tiden. Det här har fungerat jättebra, fram tills nu, när Hastur kommit in i någon slags trotsålder och motsätter sig den regeln starkt. Han vet att han inte får, men likförbannat hänger han i Fenris skägg så fort jag tittar bort. Och Fenris är inte sen med att göra lekinviter närhelst han får möjlighet till det, så då Hastur faktiskt sköter sig, är Fenris där och förstör vår ack så ömtåliga balans.
Den sista ingrediensen är snö. Trots regn i två dagar, finns det ändå ganska mycket snör kvar i kanterna, till hundarnas stora lycka. Det ska ätas och rullas och grävas i och helst ska det springas i det också, HELA TIDEN! För finns det snö, kan man gud förbjude inte låta bli att slänga sig ner i det, för det försvinner ju långsamt och snart är det borta, för alltid! Det är i alla fall så de beter sig, de två byrackorna. Hastur kan inte låta bli att springa och hoppa i snö, och det är aldrig lika roligt att gå uppe på vägen med grus och platt mark, som det är att springa i dikeskanten, helst i kopplets fulla längd och lite till. Fenris kan inte sluta äta snön, och heller inte rulla sig i den, så jag har en hund som slänger sig fram och en hund som lägger sig ner och vägrar gå.
Allt det här tillsammans gjorde dagens promenad till något som inte var det minsta rofyllt men såhär i efterhand riktigt roligt. Jag måste ha sett ut som en jäkla bläckfisk med armarna om varandra, och koppel överallt. För jag svär, trots att det bara är två koppel, känns det som att jag i alla fall håller i fem koppel, med handtag och ändar och spännen att hålla reda på. Man ordnar dem fint i handen när man ska gå ut genom dörren, men i samma ögonblick som hundarna passerar tröskeln i hundranitti (det finns inget mellanläga på de här två när de är tillsammans), har jag plötsligt koppel i handen, runt fingrarna, över armen, runt benen, runt hundarnas ben och nosar och svansar, och det är alltid ett ände som fastnar i dörrhandtaget, och jag förstår inte hur det gick till! Det är som magi.. Ondskefull magi.
Promenaden såg ut på så vis att jag långsamt kanade mig fram på isen, då jag inte hittade en snökant att stoppa fötterna i, samtidigt som jag försökte få den lilla snorungen att fatta att det inte alls är lek så länge de går i koppel, och kämpar med att dra upp mitt tunga monster ur diket där han hittat snö att ligga i. Fenris stannar hela tiden, för att äta snö eller lukta på kissfläckar och Hastur sitter ömsom i Fenris skägg, ömsom slänger han sig framåt, eller snett åt sidan ner i snön, och de lyckas alltid göra det här när jag har som minst fotfäste. Ingen av dem kan heller hålla sig på en och samma sida och gå rakt, nej det ska vara över och under varandra, framför och bakom mig, så att kopplen snor sig och blir till knutar och trassel och precis då, när jag har både händerna inkörda i koppel, lika hopplsöt fast som om jag hade handklovar, bestämmer sig hundjäklarna för att börja leka! Jag muttrar och svär, och berömmer och suckar, och ropar till då vi plötsligt befinner oss alla tre i snön, och sedan, äntligen, kommer vi fram till en större yta där hundarna kan vara lösa. Jag släpper dem, säger hop och lek, och vad händer? Jo, de går åt varsitt håll!! Hastur för att jaga kråkor på egen hand och Fenris för att pinka på ett träd. Sen ser de dumt på varandra, och inte förrän jag börjar springa runt som en galning, börjar de leka.
Om jag inte var galen innan den där promenaden, är det nog många på Ålidhem som nu tror att jag är galen. Men vi tog oss hem, trots stormvindar, ösregn och blåis, jag nöjd och hundarna blöta och uppvärmda för att kunna härja inomhus i min soffa... Hundgrinden är numera min bästa vän, och varje gång jag ledsnar på allt härjande, speciellt i soffan med två blöta hundar, får de spendera tid på varsin sida av grinden. Lugn och ro.
En liten, liten stund i alla fall.
Nu stod jag i alla fall där, i köket, och tittade på tummen, och anade att det kanske var lite svullet och rött. Kanske inte alldeles konstigt, jag hade precis varit ute och handskarna höll inte vad de lovade i vindtäthet... Jag kunde givetvis inte låta bli att vara där och trycka och dra lite, för att se vad som hände, och rätt som det var, bubblade det upp var. Från ett sår som varit läkt i sju veckor! Inte konstigt jag hade haft lite feber kvällen innan.. Jag ringde i alla fall handkirurgen och fick en tid idag. Det besök gick oförskämt fort, och det konstaterades att jag fått en allvarlig version av suturgranulom, som det så fint heter. Det är vad som blir, då en liten bit av stygnen (som egentligen ska vara självupplösande och inte alls fastna i huden), kapslas in och sedan bildar en liten liten varblåsa. I mitt fall, inte så liten, ganska stor och otrevlig. Hur som helst, det skars lite litegrann i ärret, trycktes, så att allt var försvann, spolades rent och sedan var det inte mer med det.
Förhoppningsvis i alla fall.
Så nu kan jag se på tummen igen och tänka att det läker fint och fungerar så bra!
Vidare till hundlivet. Jag är hundvakt idag åt Hastur. Han är en liten rävliknande pälsboll av rasen finsk lapphund och numera ett halvår gammal ungefär. Han går ypperligt bra ihop med mitt svarta monster, förutom då det vankas mat, men tack och lov löser en grind hela det problemet. Var idag ute och gick med bägge två på en långpromenad och gissa vilket äventyr det blev!
För det första väger Fenris närmare femtio kilo, och klarar med lätthet av att dra mig framåt när jag står stadigt på asfalt. Den lilla parveln må väga lite, men har en mycket lägre tyngdpunkt än jag och är mästare på att dra i kopplet i underliga riktningar, som man inte alls är beredd på. Lägg till blåis och ösregn på det, så får du ett bra grundförutsättning för en spännande och innehållsrik promenad!
Nästa ingrediens i denna promenad är lek. Jag har en sträng regel när jag är ute med fler än en hund - inget busande i koppel! För det fungerar helt enkelt inte att ha hundar och koppel som snor in sig hela tiden. Det här har fungerat jättebra, fram tills nu, när Hastur kommit in i någon slags trotsålder och motsätter sig den regeln starkt. Han vet att han inte får, men likförbannat hänger han i Fenris skägg så fort jag tittar bort. Och Fenris är inte sen med att göra lekinviter närhelst han får möjlighet till det, så då Hastur faktiskt sköter sig, är Fenris där och förstör vår ack så ömtåliga balans.
Den sista ingrediensen är snö. Trots regn i två dagar, finns det ändå ganska mycket snör kvar i kanterna, till hundarnas stora lycka. Det ska ätas och rullas och grävas i och helst ska det springas i det också, HELA TIDEN! För finns det snö, kan man gud förbjude inte låta bli att slänga sig ner i det, för det försvinner ju långsamt och snart är det borta, för alltid! Det är i alla fall så de beter sig, de två byrackorna. Hastur kan inte låta bli att springa och hoppa i snö, och det är aldrig lika roligt att gå uppe på vägen med grus och platt mark, som det är att springa i dikeskanten, helst i kopplets fulla längd och lite till. Fenris kan inte sluta äta snön, och heller inte rulla sig i den, så jag har en hund som slänger sig fram och en hund som lägger sig ner och vägrar gå.
Allt det här tillsammans gjorde dagens promenad till något som inte var det minsta rofyllt men såhär i efterhand riktigt roligt. Jag måste ha sett ut som en jäkla bläckfisk med armarna om varandra, och koppel överallt. För jag svär, trots att det bara är två koppel, känns det som att jag i alla fall håller i fem koppel, med handtag och ändar och spännen att hålla reda på. Man ordnar dem fint i handen när man ska gå ut genom dörren, men i samma ögonblick som hundarna passerar tröskeln i hundranitti (det finns inget mellanläga på de här två när de är tillsammans), har jag plötsligt koppel i handen, runt fingrarna, över armen, runt benen, runt hundarnas ben och nosar och svansar, och det är alltid ett ände som fastnar i dörrhandtaget, och jag förstår inte hur det gick till! Det är som magi.. Ondskefull magi.
Promenaden såg ut på så vis att jag långsamt kanade mig fram på isen, då jag inte hittade en snökant att stoppa fötterna i, samtidigt som jag försökte få den lilla snorungen att fatta att det inte alls är lek så länge de går i koppel, och kämpar med att dra upp mitt tunga monster ur diket där han hittat snö att ligga i. Fenris stannar hela tiden, för att äta snö eller lukta på kissfläckar och Hastur sitter ömsom i Fenris skägg, ömsom slänger han sig framåt, eller snett åt sidan ner i snön, och de lyckas alltid göra det här när jag har som minst fotfäste. Ingen av dem kan heller hålla sig på en och samma sida och gå rakt, nej det ska vara över och under varandra, framför och bakom mig, så att kopplen snor sig och blir till knutar och trassel och precis då, när jag har både händerna inkörda i koppel, lika hopplsöt fast som om jag hade handklovar, bestämmer sig hundjäklarna för att börja leka! Jag muttrar och svär, och berömmer och suckar, och ropar till då vi plötsligt befinner oss alla tre i snön, och sedan, äntligen, kommer vi fram till en större yta där hundarna kan vara lösa. Jag släpper dem, säger hop och lek, och vad händer? Jo, de går åt varsitt håll!! Hastur för att jaga kråkor på egen hand och Fenris för att pinka på ett träd. Sen ser de dumt på varandra, och inte förrän jag börjar springa runt som en galning, börjar de leka.
Om jag inte var galen innan den där promenaden, är det nog många på Ålidhem som nu tror att jag är galen. Men vi tog oss hem, trots stormvindar, ösregn och blåis, jag nöjd och hundarna blöta och uppvärmda för att kunna härja inomhus i min soffa... Hundgrinden är numera min bästa vän, och varje gång jag ledsnar på allt härjande, speciellt i soffan med två blöta hundar, får de spendera tid på varsin sida av grinden. Lugn och ro.
En liten, liten stund i alla fall.
Kommentera